Regionpolitiken har varit en miserabel historia i många år nu. Tre saker har dominerat det folkliga intresset: dålig ekonomi, inkompetens och den snaskiga nepotismen i RVN:s personalpolitik bland de högre tjänstemännen, samt nedskärningar och nedläggningar på Sollefteå Sjukhus.
Låt oss börja med att slå fast två saker:
Sjukvårdspolitiken har varit sprängstoff både hos kommuninvånare och i massmedia. Inte minst har Sollefteås invånare – av lätt insedda skäl – varit på krigsstigen. Styckningen, putsningen och filéandet av sjukhusverksamheterna och dessförinnan demilitariseringen av kommunen, är inget annat än aktiva beslut att planekonomiskt tillfoga kommunen förminskande skada. Något annat sätt går saken inte att betrakta i en ekonomi av svensk modell, där mer än 50% av BNP är offentligt driven och därmed politiskt kontrollerad. Politikerna rår över mer än hälften av samhällsekonomin och därmed över mer än hälften av er och vår lokala, regionala och nationella framtid. Detta koncept kallas socialdemokrati, men har intet med demokrati att göra.
Sjukvårdspolitiken förutspåddes få och fick också stora konsekvenser i valet 2018. S gjorde inte bara sitt sämsta val någonsin i riksdagsvalet. Man gjorde spektakulärt dåligt ifrån sig i regionvalet i Västernorrland, där man backade från 48% i valet 2014 till 35,5% år 2018. I Sollefteå var tappet 47,6% ned till 14%! Endast 1 av 7 väljare i Sollefteå la sin röst på S i regionvalet – i reda tal totalt 1786 stycken. I valet till kommunfullmäktige i Sollefteå backade S från 45% till 34%. Regionvalets utfall för S blev så illa att man efter en svår förlossning nedkom med ett gravt missbildat gossebarn i form av en uppgörelse med M och L om att styra regionen. I Sollefteå kastades S ut från kommunhuset, när C, V och Västra Initiativet gjorde upp. Vem hade kunnat tro att S skulle förlora makten först i röda Ådalen?
Backa nu till hösten 2017. Vi står inför valrörelsens början. Sjukvårdspolitiken i Västernorrland börjar få riksspridning. Det maktbärande partiet måste ha slingrat sig i vånda. Den egna uselhetens utfall och väljarnas beslutsprocess inför valet konvergerar i en punkt – valdagen. Det påstådda arbetarpartiets representanter, med sina släta händer och välpressade kostymbyxor, måste ha varit upptagna med en, enda frågeställning: vad i hela världen ska vi ta oss till?
Som en skänk från ovan kommer då Uppdrag Granskning till hjälp. Ty när sjukhusockupanter och -aktivister, facebookdebattörer och i en rävsax fångade sollefteåpolitiker trodde att UG skulle granska makten, så visade det sig att man istället hade föresatt sig att granska folket och Sollefteå kommun. Så var UG:s program sammansatt när det sändes i januari 2018.
Hur kunde detta hända? UG ställde företrädare för folkliga protester till svars för enskilda individers överdrifter och gav utrymme till genuint obehagliga sossekarriärister som Erik Lövgren att sitta och snyfta i TV-rutan över skitsaker. Man intervjuade experter på kommunallagen om huruvida en kommun kan söka påverka andra myndigheters arbete. Ett av de mer absurda påståendena är att Tidningen Ångermanland är sympatisk till sjukhusaktivisternas sak i 80% av sina publiceringar – helt utan att ta hänsyn till att Västernorrlands tre dagstidningar alla är MittMedia och väsentligen är samma produkt, med lite lokalt lull-lull och de har aldrig seriöst granskat sjukvårdspolitiken (eller något annat, för den delen). Endast refererat den. UG:s program var en välgjord påverkansoperation med syfte att kladda ned en ideell och folklig protest med tvivelaktiga individers val och göranden. De anständiga, ärliga och sympatiska får bära hundhuvud för det oanständiga de inte rått över eller haft möjlighet att stoppa eller lindra.
Det kunde ske för att något är ruttet på Svt Västernorrlands nyhetsredaktion, för det är där påverkansoperationen är producerad. Huvudinslaget i UG:s program är en ren Svt Västernorrlandsprodukt skapad av journalisterna Rolf Lunneborg och Håkan Alamaa. Skjutjärnsjournalisten Janne Josefsson kom endast in på slutet och skänkte starquality till programmet. Liksom han vred runt kniven några extra varv.
Reaktionerna lät inte vänta på sig. Folk blev helt enkelt förbannade. Vansinniga. Och på Sundsvallstidningen skriver ledarskribenten Marcus Bohlin en ledare med rubriken “Var det här allt Uppdrag granskning hade att komma med?”. Man vet att det är klent när MittMedia fiser ur sig en sådan text.
Så vad är det för röta som finns på Svt Västernorrlands nyhetsredaktion? Den röta som skyddar socialdemokratin. Den röta som har andra motiv än att producera god, ärlig och sant granskande journalistik. Vi kan inte säga exakt hos vilka personer på Svt Västernorrland man finner både sosselojaliteten, makten, inflytandet och härligheten nog att vara partiets grindvakter mot ett revolterande folk. Men att Lunneborg och Alamaa tillhör det gänget är en lågoddsare. Liksom att chefer måste sett åt andra hållet. Det finns en redaktionskultur och inflytelserika människor på redaktionen bär denna kultur. Vårdar den. Ömmar för den. Bevakar och skyddar den.
Vill man få en uppfattning om just paret Lunneborg och Alamaa, så rekommenderar vi denna artikel på Svt Västernorrlands hemsida. Den rapporterar uppgörelsen från S+M+L om att styra regionen. Se även filmklippet från presskonferensen där Pierre Ragnehag intervjuar tillträdande regionråd Glenn Nordlund m.fl., efter det att han och Rolf Lunneborg diskuterat den politiska situationen innan presskonferensen startar. Efter presskonferensen så återupptar herrarna diskussionen och Lunneborg säger:
“Utifrån Sollefteåkonflikten har man bildat den här konstellationen, därför att det här är dom partierna som inte har velat gå Sollefteåkampanjen tillmötes, kan man säga.”
Inte ett förbannat ord i varken tal eller text om att uppgörelsen mellan S, L och M – en ideologisk anomali – är historisk och inte en kritisk fråga till Glenn Nordlund om vad traditionella S-väljare ska säga när partiet går till sängs med fienden. Istället är det från start en normalisering av uppgörelsen som gäller. Lunneborg är förstås fullständigt medveten om att ena stunden så skrämmer S sina kärnväljare med att en röst på SD är en röst på M-politik, för att i nästa stund själva göra upp med M om att styra tillsammans. Det vore den enklaste sak i världen att pressa Glenn Nordlund om detta. Men Lunneborg vill inga skalper ha. Trött. Mätt. Lojal.
Låt oss här bromsa och hejda oss en aning, innan vi kommer till slutknorren. Journalister har ofelbart politiska åsikter, ty det har alla människor. Lika säkert är att journalister är ofullkomliga och svaga i själen, ty det är alla människor. Det betyder att journalister kommer att låta sina politiska uppfattningar påverka sitt arbete och det är något som vi mediekonsumenter måste acceptera och stå ut med. Vi kan alltid välja att välja bort. (Nåja, public service är nu skattefinansierat). Det är sålunda fåfängt och orättvist att kräva en slags moralisk och praktisk fullkomlighet hos journalister. Med det sagt, så kan man konstatera att Lunneborgs slätstrukenhet inte kan förklaras av något annat än politisk bias eller allmän oduglighet. Varför skulle annars Lunneborg (och Ragnehag) undvika den enklaste av frågor. Den fråga som t.o.m. en högstadieelev kan skita ur sig: men hur ska S och M styra tillsammans, när partierna ständigt påstår sig stå i olika ändar av en ideologisk skala?
Så till knorren. Vi påminner helt enkelt om det vi aldrig försitter en chans att påminna om: på Svt Västernorrlands Öviksfilial så arbetar – så vitt vi vet – två journalister. En av dessa är gift med Anna Sundberg, som är sossarnas tredjenamn i Övik. Omsorgsnämndens ordförande, tidigare ordförande för Kultur- och fritidsnämnden. Fullmäktigeledamot. Och ledamot i distriktsstyrelsen för Socialdemokraterna Västernorrland. En av dussinet mest inflytelserika sossar i Västernorrland. Mycket bra kompis med regionrådet Glenn Nordlund.
Anna Sundbergs man kan för allt vi vet, vara kristdemokrat eller KPMLR:are. Det ankommer, egentligen, inte på oss att varken recensera, spekulera eller lägga oss i hans politiska åsikter. Detta då han inte är politiker eller partiföreträdare och inte heller (ännu) skitit ur sig så dålig journalistik som Rolf Lunneborg. Och vi kan inte med gott samvete avkräva honom fullständig opartiskhet. Det är, som sagt, mänskligt att vara politiskt partisk. Vi är det. Pika honom kan vi, men inte på allvar kräva något annat än vad vi själva skulle kunna leva upp till.
Istället är problemet ett annat. Det att sossarna i Västernorrland har direktinsyn på Svt Västernorrlands nyhetsredaktion. Och rötan där, den socialdemokratiska grindvaktsrötan, tillåter det missförhållandet att fortgå. År efter år. 21 medarbetare är man enligt Svt själva i Västernorrland. För att producera vad som väsentligen är skräpjournalistik av karaktären socialdemokratisk anslagstavla och bulletin.
Granskning Örnsköldsvik har skickat email till Svt:s HR-chef Therése Östling Waller och upplyst om sammanhanget, samt ställt några enkla frågor om huruvida det är rimligt med så intima relationer mellan makten och dess granskare. Trots påminnelse har HR-chefen där nere i Stockholm inte bemödat sig att svara. Någon kärlek förväntar vi oss förstås inte att mötas av. Men i anständighetens namn kunde en av public service högsta företrädare, tillika med ett stort ansvar för trovärdighetsfrågor som rör personalen, åtminstone kunnat svara i stil med “ditt email har mottagits och behandlas internt och med den sekretess som personalfrågor i sådana sammanhang omfattas av”. Men HR-chefen svarar inte alls.
Vilket också är ett svar, har vi lärt oss vid det här laget.
10 dagar efter att Lunneborgs och Alamaas UG-program sändes och Janne Josefsson lånade sig till ett av Svt:s historiska bottennapp, så meddelar den – med rätta – hyllade journalisten att han slutar på UG.
Hej! Tack för att ni granskar politiken i Örnsköldsvik! Undrar om ni vet varför Annica Jonson M med familj blev kickade från L för ett par år sen?
Nej. Blev hon “kickad”? Hon kanske bytte av egen vilja? Oavsett så var det inte fel med facit i hand. L åkte ut.