Kan du historien om den “nya” backhoppningsanläggningen? Ja, alltså inte den “gamla”. Den gamla tillhör den tidsålder då folk faktiskt sysslade med backhoppning. Så är inte fallet idag, vilket är pinsamt klart: backen är idag mer ett sporthistoriskt monument än en livaktig idrottsanläggning.
Den “nya” anläggningen kom till när Botniabanan byggdes. Före detta kommunalrådet Elvy Söderström använde allt sitt inflytande för att hoppbacken inte skulle försvinna i sviterna av en ny järnvägsdragning. Backen flyttades 40 m genom att berget sprängdes ur. De mindre träningsbackarna revs och nya producerades. Klubbhus byggdes. 2005 stod det klart.
Allt för skattepengar. Inte kommunala skattepengar. Men väl skattepengar.
Hur mycket kostade det? Det beror lite på hur man räknar. Men initierade källor säger att påstår man att projektet kostade 175 Mkr så kan debatt uppstå. Nöjer man sig att påstå att kostnaden var 160 Mkr, så finns inget att debattera.
Minst 160 Mkr kostade alltså spektaklet och när det var klart lämnades anläggningen över till en idrottsklubb. Något liknande kan inte gärna ha skett i svensk idrottshistoria.
Hur många hopp har gjorts sedan 2005? Lek med tanken att det skulle ha gjorts tusen hopp per vinter, inklusive denna vinter. Det blir 14 000 hopp. Kostnaden per hopp är då 11 430 kr. Och naturligtvis har inte så många hopp utförts sedan dess.
Varför gjorde man så här? Vi menar, backhoppning må ha varit en betydande sport en gång i tiden. Men det är ju helt uppenbart att den är stendöd i Sverige idag. Och den var det redan på tidigt 2000-tal. Att det finns människor som sörjer en sådan sak, har vi full förståelse för. Men icke förty, mitt i centrala Övik tornar en 160 miljonerkronorsanläggning upp sig – som i princip inte används och som skattebetalarna har bekostat med makalösa belopp.
Svaret är förmodligen att Elvy Söderström ville glädja det tidigare kommunalrådet Vidar Fahlén. Han var kommunalråd 1981-1995 och beskrevs av Sveriges Radio som en “stor politiker” när han gick bort 2004. Vidar Fahlén var också ett namn inom backhoppning och aktiv i sporten på diverse sätt.
Denna länk, som med internetmått mätt är extremt gammal, visar Vidar Fahléns roll i backhoppningen. En notis i Aftonbladet från 1997 inleder med:
“+ Inget landslag.
+ Ingen landslagstränare.
+ Förbundet har skrotat sin backhoppningskommitté.
Så illa ställt är det för svensk backhoppning. I helgen börjar världscupen – finns det något att hoppas på för svensk backhoppning?”
Varför nu älta det gamla? Peta i detta sår är väl ovärdigt?
Därför att denna sak är inte ur världen på långt när. För anläggningen står där och även om hoppen är extremt få till antalet, så nöter tidens tand på den. Friska Viljor Backe har naturligtvis inga som helst möjligheter att hålla anläggningen i skick över tid. Därför söker man bidragspengar av kommunen. Och får sin ansökan godkänd:
Kultur- och fritidsförvaltningen hanterade ovan förra året som synes.
Igår lördag så lade Svt Västernorrland upp detta på sin sida:
Ser du att det står “Bilderna togs förra året”? Det gjorde det inte i söndags morse. Det vet vi med säkerhet, ty vi skickade ett email till journalisten Ylva Holmgren och frågade när bilderna var tagna:
Vi vet inte om backhoppningsbilderna gick ut i någon TV-sändning de senaste dagarna. Men säkert är att Svt Västernorrland presenterade vad vi förmodar är förra vinterns backhoppningsbilder på hemsidan, som vore de en aktualitet från denna vintern.
Har det överhuvudtaget hoppats den här vintern? (I stora backen). Och hur tusan ska det här monumentet underhållas på sikt? Vi brukar tycka det är roligt att ironisera över politiska misstag. Men det här känns bara vemodigt och sorgligt alltihop.
Botniabanan var ett projekt som till en kostnad om 8,6 miljarder skulle lyfta Nolaskogs och de södra delarna av Västerbotten genom en järnväg för i första hand godstransporter och i andra hand persontransporter. Ingen vet hur stor den egentliga kostnaden kommer att bli men den har nu passerat 27 miljarder. Ni medborgare som i era yrkesroller blev beordrade till tystnad när sanslösa sifferunderlag presenterades, kanske minns att i den sk. utredningen om en “kustnära järnväg” som skickades runt för remissyttranden bland regionens företag och organisationer och som sa att det skulle gå två godståg i TIMMEN dygnet runt, som sa att det skulle kliva av och på 1400 personer i Husum varje DAG, som sa att det skulle kliva av och på 2400 personer i Nordmaling varje DAG (därför byggdes en perrong som idag kan ses ca. 600 meter lång i Nordmaling etc). Ni medborgare som inför Botniabanans byggstart, besökte de otaliga förberedelsemötena (samrådsmöten, planeringsmöten, markägaremöten etc) och som vid dessa fick veta av bredkäftande konsulter med sossepartibok, att det var bara att acceptera att er mark skulle lösas till 70 öre/m2 eller att er skog skulle lösas till ett förut bestämt m3 pris etc. och alla försök till uppförhandlingar av dessa priser skulle omedelbart föranleda expropriation. Dessa konsulter meddelade att man hade mycket goda kontakter vid respektive domstolar och mot bakgrund till den “riksangelägenhet” som Botniabanan utgjorde så var man utlovad en snabb domstolshandläggning med ett ersättningsresultat som av nödvändighet måste bli lägre än om man accepterade de framlagda, makten talade
Det egentliga huvudsyftet med Botniabanan, att “matcha fram” en blivande kommunikationsminister, kom aldrig att nämnas. Inte heller nämnde dessa sossemärkta konsulter att avgående kommunalråd i Örnsköldsvik skulle “få” en avskedspresent i form av ett backhopparcentrum, som finansierat via Botniabanan till en initial kostnad om 240 miljoner kronor (kom sedan att bantas till ca. 170 miljoner) skulle vara det första och mest prioriterade delprojektet i Botniabanebyggandet. Ni medborgare i Örnsköldsvik som idag ser vilken dunderflopp Botniabanan blivit kanske kan trösta er med några bevingade uttryck som den drivande sossemadammen i Örnsköldsvik brukar använda sig av när det gäller att bortförklara de (och dom börjar på att bli många) olika flopprojekt som hon drivit fram, som: “då var då och nu är nu” eller “jag väljer att se på saken på ett annat sätt”. Det som i grund och botten gör dessa sanslösa projekt möjliga är faktiskt att tillräckligt många medborgare röstar på dessa “figurer” som utan skrupler bara driver igenom projekt som i slutänden konkurrerar ut vanliga medborgares levnadsbetingelser som vård, skola och omsorg.
åtminstone är backen rolig att åka maxbricka i.