Länsstyrelsens agerande i fiberbanksfrågan

Länsstyrelsens agerande i två separata ärenden som rör förorenade områden i Köpmanholmen, väcker frågor.

De två områden det handlar om är fiberbanken i havet utanför hamnen, respektive det gamla sågverksområdet längs med Åfjärdens avsmalnande del mot Nätraåns utlopp i havet.

I det ena ärendet – Sågverksområdet – så har Länsstyrelsen varit synnerligen aktiv. Öviks kommun har förelagts att upprätta en provtagningsplan för området, samt göra en riskbedömning. Provtagningsplan har också tagits fram av kommunen och Sweco har anlitats för provtagning och rapportskrivning. Varningsskyltar har för bara några veckor sedan satts upp, trots att provtagningsresultaten varit kända sedan 2017. Ett saneringsbehov föreligger p.g.a. att en del av strandlinjen är svårt förorenad med dioxiner. Massmedia i form av Svt Västernorrland och Allehanda tycker inte att det är en nyhet att kommunen sätter upp varningsskyltar på förorenad mark som gränsar direkt mot den s.k. Herrgårdsparken. Största, möjliga, tystnad.

I det andra ärendet återfinns 90 000 m2 svårt kvicksilverförorenad fiberbank på havsbottnen direkt utanför hamnen i Köpmanholmen. Inklusive utanför Ulvöfärjans anläggningspunkt. 1500 kg kvicksilver uppskattas av SGU finnas i banken, enligt en undersökning publicerad 2014. Det är vetenskapligt fastslaget att ett kvicksilverupptag sker i näringskedjan i Nätrafjärden. Att det kvicksilvret sannolikt härrör från fiberbanken borde nog alla kunna förstå. Kostråden för intag av fisk från Nätrafjärden har ändrats. Flickor och kvinnor som har för avsikt att bli gravida, ska endast äta en portion fisk – per år.

Men vad gör Länsstyrelsen? Inte ett na.

Så trots att hamnverksamhet bedrivs ovanför fiberbanken, med uppenbar risk för spridning av kvicksilver som resultat av propellerströmmar, så utfärdas här inget föreläggande från Länsstyrelsen gentemot Öviks kommun om att de senare ska upprätta en riskbedömning.

Hur svarar Länsstyrelsens miljöenhet på frågor om detta?

Inte alls till en början. Vi mailade nämligen enhetens chef Sören Thor den 28 maj. Den 10 juni skickar vi en påminnelse. Två dagar senare får vi svar från en handläggare – inte av den enhetschefen, som är den vi skickat mailen till.

Handläggarens svar innehåller inga egentliga svar. Däremot är hon noga att påpeka detta:

”Angående riskanalys för hamnverksamheten så är det Örnsköldsviks kommun som är tillsynsmyndighet så du får vända dig dit och höra vad de har.”

Vi svarar då att vi finner det märkligt att Länsstyrelsen håller ett granskande öga på kommunen i ärendet med det förorenade sågverksområdet och där har avkrävt kommunen en riskbedömning, men underlåter att göra detsamma med fiberbanken och den hamnverksamhet som där bedrivs. Dessutom lägger vi till detta:

”Det vore klädsamt om chefen svarade. Frågan har ett allvar som inte bör lastas den enskilde handläggaren och det var till chefen frågan ställdes.”

Men inget svar kommer, så vi får skicka en påminnelse. Och se, då svarar chefen. På ett sådant sätt som chefer inom förvaltningen i offentlig sektor är experter på att svara: många ord, lite vett och inget intressant. Även Sören Thor vill dock påpeka detta:

”När det gäller hamnverksamheten är det Örnsköldsviks kommun som är tillsynsmyndighet.”

Uppenbart är alltså detta: trots att ingen principiell skillnad finns mellan de två förorenade områdena, så agerar och resonerar Länsstyrelsen olika i de två fallen.

Och då infinner sig frågan: varför? Vi kan bara spekulera och gör så nedan.

En grundläggande egenskap hos människan i allmänhet, och offentlig sektors tjänstemän i synnerhet, är att vilja skydda den egna ändalykten från anklagelser om att ha begått fel. Detta gäller särskilt i frågor som rör människors hälsa, välbefinnande och ytterst säkerhet och liv. Anmärker du på att papperskorgar inte blir tömda tillräckligt ofta, får du en gäspning till svar av kommunen. Men pekar du på att brandskyddet är undermåligt på dagis, så börjar tvivlet gnaga och tära på någon stackars byråkrat. Strax är dagis tapetserat med rökdeckare, brandfiltar och släckare.

I linje med ovan påstådda mänskliga egenskap, beställde kommunen en miljömedicinsk utredning av cancerfrekvensen i Köpmanholmen efter en enda medborgares önskemål. Ja, det är sant. En enda person inkom med en begäran om att kommunen skulle utreda denna fråga. Och kommunen föll till föga. Se här.

Att Länsstyrelsens tjänstemän följer kommunens göranden i och omkring Herrgårdsparken, är alltså fullt förståeligt. Man vill inte i efterhand bli beskyllda för att inte ha skött sitt jobb och därmed utsatt människors hälsa för risker.

Men varför sker då inte samma sak i ärendet med fiberbanken? Där är den ”miljöfarliga potentialen” skyhögt högre än i sågverksområdet.

Det enda rimliga svaret är: Länsstyrelsen har redan klantat till det i fiberbanksärendet. Nu vill man få det till att ansvaret är kommunens – endast. Sant är att kommunen har ett ansvar och det är ett ansvar som är vida högre än Länstyrelsens ansvar. Men det gör inte Länsstyrelsen ansvarslös.

Så på vilket sätt har Länsstyrelsen klantat sig? Förmodligen visade man buk inför skräckväldet Elvy Söderström. Utan att återigen rapa upp den Söderströmska historien, så kan vi torrt konstatera att en – vi de tidpunkter vi avhandlar här -medlem i sossarnas verkställande utskott har makt och inflytande. En väldig massa makt och inflytande. Ville Elvy Söderström ha hamnverksamhet och vindkraftsleveranser i Köpmanholmen, då skulle ingen sketen länsstyrelse sätta sig på tvären. Det Elvy ville ha, skulle Elvy få.

Och i samma stund Länsstyrelsen så visade buk och lät sossekommandoran få som hon ville, så målade de in sig i ett hörn som inte går att ta sig ur med hedern i behåll.

Elvy Söderström var också den som ville ha en Herrgårdspark. Den park som är inklämd mellan två svårt förorenade områden. Två? Vadå två? Sågverksområdet är bara ett?

Ja, vad mer lurar i Herrgårdsparkens omedelbara närhet?

Svaret kommer, men först beskriver vi i ett kommande inlägg hur Herrgårdsparken kom till.