När politisk dumhet kolliderar med verkligheten

Politisk dumhet kommer i olika former och varianter. Ett särfall är visionen.

En politisk vision är blott en framtidssaga som förpliktigar till just ingenting alls. Vuxna barns lek med ord. En hägring vid horisonten. En ambition där misslyckande varken kommer noteras eller straffa visionären. Nya visioner väntar kring hörnet.

Vi har återkommande gjort oss lustiga över en sådan vision hos kommunpolitikerna: Vi bygger bäst tillsammans! 2030 är Örnsköldsvik ett nav med stark utveckling. En plats för 65 000 nyfikna med framtidstro.

Så lyder visionen och horisonten över vilken denna hägringar svävar ligger endast 10 år in i framtiden nu.

Ty hur skall kommunen kunna växa med nästan 10 000 invånare på drygt 10 år? Genom födslar går det förstås inte. Invandring kan vi glömma, det torde väl alla förstå i dessa nya tidevarv, där tidigare visioner visat sig vara intet annat än risets bindande till den egna ryggen. Då återstår inflyttning från andra kommuner. Men det skulle i så fall betyda att Övik skulle lyckas locka tusentalet människor att flytta hit från större kommuner – årligen. Vilket förstås är helt orealistiskt. Alternativet är att visionen ska bidra till att avfolka de mindre kommunerna, vilket nog inte var den visionära tanken.

Vi hoppar för en stund till den kommunala ekonomin och uppdelningen av kommunverksamheter i obligatoriska lagstadgade sådana, respektive frivilliga verksamheter. Ett ämne som är mer aktuellt än någonsin, nu när peak välfärd passerats och socialförsäkringsparadiset går på retur likt en älgtjur. Äldreomsorg är ett obligatorium. Regnbågssagostunder på biblioteket är det inte.

(Däremot är biblioteksverksamhet ett lagstadgat måste. Ett fokus på den klassiska skönlitteraturen och poesin, skulle förmodligen göra betydligt mer för toleransen hos nya generationer, än den korrekthetsstämplade skräplitteratur som nu gör politisk tjänst i skola och på bibliotek. Nils Ferlin lär liksom ut livets svårigheter på ett sätt som egocentrerade snöflingetexter aldrig gjort och aldrig kommer att göra.)

När man så betraktar en sammanställning av vilka verksamheter som är obligatoriska, så finner man att med i listan finns bostäder. Och det är inte intuitivt klart. Hamnar du på backen finns där inte kommunen med nödvändighet beredd att stå till tjänst med en bostad. Bostadslösa är en omfattande realitet i Sverige. Hemlösa ett tydligt inslag i rikets storstadsområden.

Så hur hänger detta ihop? Lagen om kommunernas bostadsförsörjningsansvar. Så heter den. Man hör redan på namnet vilket verklighetsfrånvänt pajaseri det är, men likafullt är det en lag av ack så många lagar.

Den säger på sina hela åtta paragrafer inte något särskilt av värde. Första paragrafen lyder:

1 § Varje kommun ska med riktlinjer planera för bostadsförsörjningen i kommunen. Syftet med planeringen ska vara att skapa förutsättningar för alla i kommunen att leva i goda bostäder och för att främja att ändamålsenliga åtgärder för bostadsförsörjningen förbereds och genomförs.

Vid planeringen av bostadsförsörjningen ska kommunen samråda med berörda kommuner och ge länsstyrelsen, aktören med ansvar för regionalt tillväxtarbete i länet och andra regionala organ tillfälle att yttra sig.

Riktlinjer för bostadsförsörjningen ska antas av kommunfullmäktige under varje mandatperiod. Förändras förutsättningarna för de antagna riktlinjerna ska nya riktlinjer upprättas och antas av kommunfullmäktige.”
Lag (2013:866).

Notera nu fetningen. Dessa riktlinjer måste alltså tas fram en gång per mandatperiod och fastställas i kommunfullmäktige. Och det är då man förstår att föreligger en vision om att invånarantalet skall öka med 10 000 på drygt 10 år, så måste det byggas bostäder. Vilket i sin tur betyder att visionen möter lagens krav på socialingenjörsrealism.

Dessa riktlinjer kan hittas på kommunens hemsida i ett dokument som heter Policy för bostadsförsörjning. Betrakta nedan, särskilt det markerade stycket.

Policyn säger alltså att om visionen ska gälla, så måste det byggas 3-5000 bostäder de närmsta 10-20 åren. Ska istället verkligheten gälla, uppskattar man nödvändigt byggande till 120 bostäder per år, vilket skulle ge 2640 bostäder tills år 2040.

Så jämkar tjänstemännen politikernas hägringar med verkligheten. Men varför sa ni inte på ett tidigt stadium att kejsaren är naken? Varför låter ni alla dessa galenskaper drivas hela vägen? Det är knappast så att alla tjänstemän på kommunen är kompetens- och omdömeslösa. Tvärtom.

Det är svårt att se någon annan förklaring än att det råder någon variant av pennalistiskt styre, där de enskilda individerna ständigt räds att hamna i onåd hos fel klick i organisationen.

De senaste 20 åren har det byggts 922 bostäder i kommunen. Hälften har varit småhus, vilket ligger helt utanför kommunens ansträngningar; det är civilsamhällets drömmar, ambitioner och vilja som varit styrande. Andra hälften har varit lägenheter i flerfamiljshus. Övikshems insats har varit helt blygsam.

I snitt har det byggts 46 bostäder per år. 3000 bostäder på 20 år – den lägre takten i visionen – skulle kräva 150 bostäder per år. Uthålligt i 20 år. Den högre takten, 5000 bostäder på 10 år, skulle kräva 500 bostäder per år.

Skulle hela Sverige bygga i den takten, så skulle det byggas 86 500 bostäder per år i 10 års tid. Ett miljonprogram alltså. De senaste 20 åren har det byggts 27 400 bostäder per år i snitt.

Visionspolitiker är idioter.

Var inte blyg, Kommentera!

Powered by WordPress.com. Tema: Baskerville 2 av Anders Noren.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: