Mord i Sundsvall. Mord i Ånge. Mord i Sundsvall igen.
Då skriver Allehanda så här:
Slutet på artikeln:
Övik har inte de problem som rapporteras i samband med skjutningar söderut och därför behöver vi inte vara oroliga – det är budskapet.
Så stor är solidariteten och gemenskapen när det kommer till kritan. Som voro vi separerade från resten av Sverige. Precis som inte mången familj har vuxna barn vid lärosäten och på arbetsplatser i södra delen av landet.
Det brinner. Men annorstädes. Räds icke.
Solbergs sheriffen han är lugn eller inte närvarande
Synsättet påminner om en historia som berättades mig under det tidiga sextiotalet, då när de första turistresorna till Kanarieöarna startade med chartrade flygplan.
Det fanns en synnerligen försiktig och ansvarstagande familjefar i vårt närområde. Han hade en mycket stor familj, hela 12 barn i barnaskaran. Han älskade sina barn och månade alltid om dem. Tillika var han engagerad i även andras barn, han satt nämligen som ordförande i barnavårdsnämnden. Traktens barn blev inte så lite förvånade när det visade sig att just den familjen, ja den stora familjen skulle flyga på charter över jul och nyår. Något traktens övriga ungar knappast ens vågade drömma om. Det för oss mest spännande var att få flyga, se Sverige och delar av Europa från luften.
Min far tillfrågades naturligtvis om varför inte vi också kunde åka på charter, vår familj var ju inte så stor. Jag väckte nog min fars nyfikenhet, och även om vi inte åkte på charter det året, så vände sig ändock min far med frågan till fadern i familjen om hur det hade varit på Kanarieöarna och då inte minst med den långa flygresan.
Jodå, svarade han, de hade kommit välbehållna hem, sol och värme med bad varje dag. Men flygresan hem hade han varit hemskt orolig och befarat att katastrofen var nära. Ja, att hela familjen skulle riskera att utplånas.
– Fruktansvärt, men vad hände?
– Jo, när planet hade lyft från Gran Canaria så hade pilotens röst hörts i högtalarna och hälsat passagerarna välkomna och lämnat lite information samt avslutat med:
“Det finns absolut ingen anledning till oro, höger motor har inte börjat brinna.” Därefter blev det tyst ett tag. Och så hörs återigen pilotens röst, denna gång med ett sprakande ljud i högtalarna:
“Det finns fortfarande ingen anledning till oro, vänster motor har inte börjat brinna”.
Hur många motorer hade planet? hade min far frågat.
– Två och vi kommer aldrig mer att flyga.