Kommunen upplyser inte sina anställda om Herrgårdstippens existens – inte ens när de skall arbeta jämte den

Herrgårdstippen är återigen aktuell. Vi nås av nyheten att i tisdags hölls ett möte med arbetstagarna på transportavdelningen på kommunen. Bakgrunden är som följer.

(Är du nytillkommen läsare och inte känner till Herrgårdstippen, läs då inläggen Herrgårdsparken – ett galet EU-projekt och Herrgårdstippen – en potentiell miljökatastrof)

I somras skickade transportavdelningen två man på anläggningsarbete i Herrgårdsparken. En pumpstation skulle uppföras vid Åfjärdens strand, strax intill Kärleksudden. Därutöver skulle slang förläggas jämte gångvägen som leder upp i konstparken. Skälet till detta var att använda sjövatten till växtbevattning. Längs med stigen finns både ett stort antal planterade träd och diverse blomrabatter.

Denna gångstig ligger precis på gränsen till tippområdet. Känner man till miljöproblemen och områdets historia, så syns det också mycket tydligt sommartid. Området på motstående sida av gångstigen, sett från Herrgårdsparken, ser inte friskt ut. Det är uppenbart sjuk mark och man behöver inte vara biologiskt utbildad för att se det. En ung, gles och klen skog breder ut sig, med ett hav av brännässlor som undervegetation. Det här är den gamla barkdeponin, som sedan blev tipp för kvicksilverförorenade graftitelektroder, grafitslam, muddermassor från kvicksilverförorenade Nätrafjärden och diverse privat tippning. Herrgårdstippen har av Länsstyrelsen givits den högsta riskklassning som går att få. Samma som kvicksilvertunnorna i havet utanför Sundsvall.

Arbetslaget bestod av grävmaskinist och spadgubbe. Arbetet utfördes när det var varmt och torrt. Och spadgubben blev strax därefter sjuk. Mycket sjuk.

Det här sammanföll, av ren slump, med att bloggen skrev om Herrgårdstippen. Anhöriga till den sjuke läste om tippens historia och ställde den helt naturliga frågan: beror sjukdomstillståndet på en exponering av någon typ av miljögift?

När så arbetstagaren redogör för arbetsgivaren för sin oro att han skall blivit förgiftad under arbetet, så börjar en karusell som till slut leder fram till gårdagens möte. För att göra en lång historia extremt kort, så har arbetsledningens inställning tillsynes varit att här finns inga problem. Någon riktig läkarundersökning med fokus på förgiftning har aldrig blivit gjord. Läkaren i Umeå som uttalat sig i fallet har aldrig träffat den sjuke. Man har inte tagit blodprover i samband med sjukdomstillståndet och analyserat på de kända miljögifterna i tippen.

Nu skall det påpekas detta: anledningen till sjukdomen är inte fastställd. Det behöver inte vara frågan om förgiftning. Men det går inte heller att utesluta.

Det uppseendeväckande är kommunens hantering av det hela. Både före och efter. Före? Jo, det är förstås inte acceptabelt att arbetstagare skickas att gräva i direkt anslutning till ett förorenat område med riskklassning 1, utan att en riskbedömning först görs och utan att arbetstagarna informeras om områdets beskaffenhet. Faktum är att det är helt oacceptabelt att inte Herrgårdstippen är markerad med varningsskyltar. Men när man nu i all sin politiska visdom anlagt en ”konstpark” mellan ett dioxinförorenat f.d. sågverksområde och en kvicksilverförorenad f.d. tipp, så bär det nog emot att sätta upp varningsskyltar som är synliga från parkens gångstigar. Syns det inte, så finns det inte.

Den sjukdomsdrabbade med anhörig har med tiden blivit alltmer irriterade över kommunens agerande och tillslut heligt förbannade. På så sätt har saken kommit till en vidare kännedom. När vi nåddes av denna information, skickade vi ett email till Länsstyrelsen, som är tillsynsmyndighet för Herrgårdstippen. Vi redogjorde för vad som inträffat. Länsstyrelsen uppgav sig känna till saken, men meddelade att man avsåg att utreda saken närmare.

Närvarande på mötet, utöver personalen på golvet, var – och håll i er nu för det är många – följande: arbetsledare, enhetschef, en personalchef, stadsträdgårdsmästare, läkare från Arbetsmiljömedicin i Norr, tre personer från Previa och en kommunal markingenjör.

Vad sades, vad avhandlades? Inte mycket verkar det som. Markprover skall ha tagits vid ett antal punkter längs med slangens förläggning och analyserats med avseende på dioxin. Arbetstagaren hade 5,5 månader efter arbetets utförande, fortfarande inte fått provsvaret förklarat för sig. Vad provsvaren sa, vet vi inte. Kanske visade de inga förhöjda värden. Men det spelar ingen större roll.

Varför? Därför att dioxinproblem finns här och där i området, inte minst vid det gamla sågverket i andra änden av parken, vid Saras brygga. Där finns mätpunkter där gränsvärdet överstigs med en faktor tusen eller mer. Det är där kommunen är rekommenderad av utredande konsultbolag att sanera strandlinjen en sträcka, till uppskattad kostnad om 12 Mkr. I Herrgårdstippen är problemet inte bara dioxin, utan även – framförallt – kvicksilver och möjligen okända gifter, liksom miljöförstörande nedbrytningsprodukter från själva barkdeponin (som dock knappast är akut giftiga för människor på platsen).

Läkaren från Arbetsmiljömedicin i Norr har tidigare fastslagit att arbetstagaren inte fått i sig några gifter, då han inte förtärt något giftigt. Men det var varmt, torrt och dammade. Den gode läkaren verkar inte spadgrävt mycket i sin livsgärning. På mötet var det nya bud. Nu hade arbetstagaren inte fått i sig några gifter, då det inte fanns några i marken. Vi får då antaga att det är dioxin han avser. Men det går inte att dra några slutsatser baserat på några få provpunkter. Det inses lättast genom att beakta detta faktum: flera konsultutredningar har gjorts på tippen och ännu har man inte lokaliserat tippade kvicksilverförorenade grafitelektroder. Trots att man vet med säkerhet att de ligger där någonstans.

I ett uppföljande inlägg förklarar vi varför Herrgårdstippen måste behandlas med stor försiktighet och varför Herrgårdstippen och även konstparkens anläggande, är en ren miljöskandal.

Jo, det var en sak till. Avdelningschefen på trafik och park, under vilken transportavdelningen sorterar, var inte närvarande på mötet. Han är dock bosatt på en fastighet ungefär 200 m från Herrgårdstippen, så han är nog väl insatt i problematiken.

Spara PDFSkriv ut