Svensk politik och demokrati lider av ett problem. Politiken har blivit en födkrok. Idag måste vi sätta prefix på ordet ”politiker”, för att betona när det rör sig om en politiker som inte försörjer sig på sitt politiska engagemang. Därav uttrycket fritidspolitiker.
Det borde förstås vara tvärtom. Yrkespolitiker.
I Övik är kommunstyrelsens ordförande, vice ordförande och 2:e vice ordförande (oppositionsrådet) heltidsarvoderade. Så är även de fem ordförandena för humanistiska nämnden, bildnings-, omsorgs-, samhällsbyggnads- och kultur&fritidsnämnden. Därtill kan läggas pengar som avsätts till s.k. ”politiska resurser” (tänk politiska sekreterare) och ett knippe vice ordföranden som har betydande arvoden, om än inte på heltid.
Till ovan skall läggas partistödet, som finns på alla tre nivåer: riksdagspolitiken, likaväl som i kommun och region. I Övik har S ett kontor i stadskärnan, med en anställd. Det är du skattebetalare som betalar arbetskraftskostnaden. Inte partiets medlemmar. Medlemsavgiften är 240 kr/år och S har förmodligen färre än tusen medlemmar i kommunen. (Som vi tidigare visat påstod Kristoffer Park att medlemsantalet var 1200 år 2017). Av 240 000 kr i betalda medlemsavgifter, så går en betydande del till moderpartiet och på det som blir kvar håller man inte igång ett kontor i stadskärnan. Men lägg till nära en miljon kronor från Öviks skattebetalare, så blir saken en annan.
Ändå räcker inte pengarna. De flesta fackförbunds medlemmar blir bestulna på en del av sina medlemsavgifter, då dessa lämnas i ekonomiskt stöd till Socialdemokraterna.
För SSU är det ännu värre. Intäkterna kommer dels från spel och dobbel, dels från bidrag från MUCF (Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor). Bidragen betalas ut per medlem. Därför har SSU satt sin egna medlemsavgift till exakt noll kronor. Det gör det lätt att rekrytera låtsasmedlemmar, som sedan blir bidragsunderlag när skattebetalarna skall öppna lädret.
Det kostar medlemmen noll kronor, men är allt annat än gratis.
2018 hade SSU intäkter om 179 Mkr. Av dessa var 162 Mkr intäkter från spel- och lotteriförsäljning, samt vinstutdelning i den verksamheten. 4 Mkr kom från offentliga bidrag. 5 Mkr i interna bidrag från moderpartiet. 0 kr i medlemsavgifter. Trots dessa enorma intäkter, så skänkte LO 300 000 kr till SSU för att finansiera en valkampanj för unga fackliga aktiva. (Källa till dessa siffror: Kammarkollegiet).
Så till saken som föranleder ovan utläggning. I fredags gjorde SSU Örnsköldsvik en statusuppdatering, vilken kan beskådas nedan.
Benjamin Dousa är avgående ordförande för MUF. Han är barnfödd i Stockholmsförorten Husby (förort känd för problem med gängkriminalitet, som blev riksbekant under de s.k. Husbykravallerna). Dousa har aviserat att han ämnar lämna partipolitiken och blir nu alltså VD för Timbro.
Timbro är en tankesmedja som finansieras av Svenskt Näringsliv via Stiftelsen Fritt Näringsliv. Man håller förlagsverksamhet, driver opinion, håller utbildningar, m.m. Politiskt står man Moderaterna nära och förespråkar högerliberala reformer på ekonomins område. Enligt den fackföreningsfinansierade tankesmedjan Arenaidé, så omsatte Stiftelsen Fritt Näringsliv ca 40 Mkr per år 2010.
SSU Örnsköldsvik gör sig alltså lustiga över att MUF-ordföranden lämnar partipolitiken, om än för att driva opinion på ett annat sätt, när han går till VD-posten för Timbro. Dousa anses inte leva som han lär, då han gett uttryck för att erfarenhet av ”riktiga” arbeten saknas hos yrkespolitikerna. Vilket leder oss till detta inläggs poäng.
Det brukar vara SSU Örnsköldsviks ordförande som rattar på de sociala medieknapparna på deras facebookkonto. Två av de senaste årens ordföranden har varit Erik Nordlund och Emil Nordfjell. Den förstnämnde är son till yrkespolitikern Glenn Nordlund, som tidigare har varit heltidsarvoderat kommunalråd i Övik. Idag är Glenn osynligt regionråd och basar över en sjukvård som sjunker allt snabbare ned i såväl finansiella som praktiska problem. Den andra är son till Zenitha Nordfjell, som var ack så nära att få en heltidsarvoderad post som kultur&fritidsnämndens ordförande i samband med valet 2014. Men det uppdagades (i Allehanda, Gud bevars) att det i så fall skulle bli ett steg från sjuka kassan till plötslig arbetsduglighet, så av det blev intet. Så snubblande nära att nå status av homo politicus.
Så, om nu SSU Örnsköldsvik kan intressera sig för vad Benjamin Dousa ska göra efter sin tid i MUF, så kan väl vi intressera oss för vad SSU Örnsköldsviks tidigare två ordföranden gör idag?
De är båda del i det gäng som dricker den försörjningsmjöd som sipprar ut från SSU, bryggd i ungdomsförbundets spel- och bidragsverksamhet. Ty båda är anställda på förbundsexpeditionen på SSU i Stockholm.
Elvis has left the building. Dessa två herrar skattar inte längre i Övik. Kanske kan man säga att de nu har riktiga jobb i Stockholm, om man vill ironisera över saken. Arbetarhjältarna framlever sina liv där på Norrmalm, bland lattesippande innerstadsmänniskor, blott ett älgbanehåll från Sveavägen. Försörjda av lottköpande gamla tanter och skatteinbetalande undersköterskor. Noll försörjning från de medlemmar de skall föreställa representera.
Vad är förresten sannolikheten att av förbundsexpeditionens tio anställda, så är två f.d. ordförande för SSU i Örnsköldsvik? Känner ni liksom vi, hur Elvy Söderströms och Stefan Löfvens ande svävar över detta?
Vill man korrumpera en människas sinne, gör man det lämpligen under den delen av hennes levnad, när sinnet är som mest böjligt och erfarenheten som lägst – när hon är i sin ungdom. Det står inte på många år förrän dessa två ungdomar inte är så unga längre och inte längre kämpar för idéer, utan för sin egen försörjnings skull. Blivande grå eminenser på riksdagskansliet eller kanske en framtid i det politiska strålkastarljuset, genom att lotsas fram internt till positioner på partiets riksdagslistor.
Ett liv där någon alltid står beredd att ta din plats. Tillvaron är ett ständigt positionerande. Aldrig tala öppet från hjärtat. Alltid tänka på vem som lyssnar. Kotteriet blir en del av själva livet. Så förflyter tiden och när så ett halvt dussin år har gått, så finns inte längre någon återvändo. Förmågan att lära nytt avtar. Modet att ge sig ut på okända vatten likaså.
Är då författaren av SSU Örnsköldsviks statusuppdatering omedveten om sina företrädares vidare karriärer? Naturligtvis inte. Men förstår han att för en utomstående betraktare finns ingen som helst skillnad mellan Benjamin Dousa och SSU:arna? Det är frågan.
Motbilden till ovan, som är fri från desillusion och cynism, är förstås ett politiskt sammanhang där människor engagerar sig i politiken på allvar efter det att de skaffat sig utbildning, yrken och livserfarenhet. Ett sammanhang där det går att avancera i politiken utan att ha varit en politisk broiler i ungdomsförbundet redan från tiden före myndig ålder. Där politiska landvinningar för den enskilde handlar om att erhålla väljarnas förtroende, inte partiets.
Ja, herregud…det går rent av förnimma den där sötsliskiga lukten, odören av upplösning, sönderdelning, sönderfall från inifrån och ut.
Det är en rätt motbjudande läsning men man måste, det ska fram i ljuset. Alltihop.