Funderingar runt mat

S har historiskt gjort stor sak av ett glas mjölk och en tallrik mat. Inte utan orsak.

En betydande andel av barn och ungdomar fick direkt dålig mat hemma, för inte alltför länge sedan. Orsaken var hushållets ekonomi, okunskap eller en kombination därav. Okunskapen skall inte förringas. AD-droppar gavs av ett skäl och inte sällan var det lika mycket fråga om en kulturellt dålig kosthållning, som bristande ekonomi. Ännu idag finns det hushåll som konsekvent serverar dålig mat, trots att de inte av ekonomiska skäl är tvungna därtill. Man förstår helt enkelt inte bättre och sådan okunskap står inte nödvändigtvis i proportion till plånbokens relativa litenhet.

Skolmaten i dess moderna tappning har ett innehåll som varierar med tiden. En del av oss minns säkert gummiartade ugnspannkakor med saftsås, leverstuvning, lappskojs, pölsa och andra rätter, vilka idag har förlorat sin kulinariska status – om de någonsin har haft någon. I samtiden ersatta av andra rätter, varav vissa i framtiden kommer att minnas av dagens elever på ungefär samma sätt.

I Sverige skulle skolmaten vara socialdemokratiskt rationell. Bärare av kalorier och vitaminer. Aldrig bärare av kultur. Maten som en gemensam ritual och viktig del av just vår kultur, fanns och finns inte med i ekvationen.

Det är helt annorlunda i vissa andra länder. I Frankrike ses skolmåltiden som en del av lärandet. Mat är kultur och hur vi äter tillsammans skall läras ut. Skolmaten består av förrätt, huvudrätt, ost och dessert. Eleverna tvingas tvätta händerna före måltiden, turas om att servera varandra och det hela är mycket annorlunda Sverige. Sveriges Radio P1:s program Kropp och Själ har gjort ett synnerligen intressant program om detta, som varmt rekommenderas. Det finns här.

Att tillfredsställa olika särintressens behov bland eleverna, är dock viktigt i Sverige. Övik serverar vegetariska alternativ, liksom fläskfria sådana. Det senare förstås av religiösa skäl. Varför muslimska elever (och i få fall judiska) inte kan hålla tillgodo med det vegetariska alternativet, är svårt att förstå. Eller så kanske det fungerar så i praktiken och det fläskfria finns mest på pappret?

Det saknas medicinska skäl att erbjuda vegetarisk kost. Inte heller finns någon religion representerad i någon omfattning i Sverige, som påbjuder sådan kost. Därför kan man nog med gott samvete påstå att skälet att erbjuda den vilar på etisk eller någon slags moralfilosofisk grund.

Hänsyn till religiösa och etiska uppfattningar tas alltså med i arbetet med att tillhandahålla skolmat. Och det kan vi väl leva med? Merkostnaden lär vara helt försumbar och det hela kan lösas – och löses säkert – så att alternativen blir en slags matsedel till elevernas fromma i val utifrån tycke och smak.

Men. Så kommer då knorren. Vi vet nu att när ditt barn äter på skolan eller dagis, likaledes när en gammal människa äter på ett äldreboende, så blir den handlingen förvandlad till vinst i en bolagskoncern som omsätter 89 miljarder kr (om än inte bara på livsmedel). En koncern vars ägarfamilj har en ofattbar makt att påverka bortom folkviljan som den manifesteras i val.

Vad gör man om man inte vill låna sitt barn till detta och inte vill att ens skatt skall bli till Antonia Ax:son Johnssons vinst?

Skatten blir man, tyvärr, inte kvitt. Men kan man säga till kommunen: Nej! Jag vill inte att mitt barn ska äta Axfoods mat! Jag skickar med matsäck och därmed basta.

Här skulle det bli fullständig syntax error hos sossestyret. Ovilja att göda storkapitalismen ställs mot doktrinen att maten skall serveras av skolan och inte tillhandahållas av föräldrarna.

Vinster i välfärden, gott folk. De kommer i olika färger och former. Kom ihåg det när sossarna och Vänsterpartiet tar ton nästa gång mot privata utförare eller friskolor.

Och att kommunen skäms över sina affärer med Axfood, synes troligt. Varför annars särredovisa andelen ekologiska livsmedel i lag med närproducerade dito, utan att göra skillnad på de två, samtidigt som man ger närproducerad en befängt vidlyftig definition?

Spara PDFSkriv ut