Julkrönika om ett kulturhus

Först och viktigast: God Jul, såväl vänner som fiender.

Nej, det blir inte någon lucka 24. Inlägg saknas sannerligen inte att se tillbaka på och skulle det prompt vara lucköppning, så vore rättsövergreppet på Arne Gavelin och dess förvecklingar vara ett givet val. Men inte på julafton, nej.

Istället kommer här tankar om kultur och lite om hur lite sådan har med ett hus att göra. Ids du inte läsa dylikt, scrolla då gärna åtminstone ned och lyssna till musiken i youtube-klippet på slutet. Det är kultur och på julafton passande sådan.

Ordet kultur har en så bred betydelse och användning, att det inte enkelt låter sig förklaras. Det betyder flera saker och olika saker i olika sammanhang. Ändå går två huvudspår att urskilja.

Kultur används i folklivsbemärlelse som ett begrepp som samlar våra gemensamma traditioner och sociala koder. Den samiska kulturen. Eller, för den delen, den svenska kulturen. Även om många envist hävdar att någon sådan inte finns, ett nordiskt vemod till trots.

Det andra spåret, vilket denna text kommer att kretsa kring, är det som beskriver konsten i vid bemärkelse. Med konst skall förstås ett brett sammanhang, från författarskap till musik och bildkonst. Och allt däremellan. Kanske t.o.m. konstinstallationer av konstfackslag.

Så viktig anses den senare betydelsen av ordet kultur vara, att det finns en minister i regeringen som skall tillvarataga dess intressen. Hon har dreadlocks på huvudet, är miljöpartist och hemmahörande i Härnösand. Likt mycket annat tok, kanske torrt kan tilläggas.

Ingen minister är satt att förvalta den svenska kulturen i folklivsbemärkelse.

Som nog är bekant för bloggens läsare, har en av det maktbärande partiets viktigaste frågor i Övik kommit att bli byggandet av ett kulturhus. Över en miljon kr av skattebetalarnas pengar har lagts på att utreda saken. Debatter har hållits. Förslag presenterats. Det allmännyttiga och kommunalt ägda bostadsbolaget Övikshem har blandat sig i det hela (förmodligen på order från dess styrelseordförande, tillika socialdemokrat och en av två grundskolechefer i kommunen). Ja, t.o.m. MODO har en idé om kulturhus i ishockeytappning, via dess styrelseordförande Ulf Strinnholm.

Kulturhus skall nog förstås vara någon slags kommunalt tillhandahållen plattform för den konstnärliga kulturen. Vernissager. Scenframträdanden. Studiecirklar. En mötesplats. Vita väggar, kaffeautomater och gröna hyrväxter planterade i leca.

Det finns två problem med detta, varav det ena är motivet till varför socialdemokratin driver frågan. Mer om det längre ned. Det andra är mycket enkelt att förstå: inte bara kostar det pengar att bygga och, framförallt, driva ett kulturhus – verksamheten konkurrerar också med befintliga fastighetsägare och lokaler. Därför är ett skattefinansierat kulturhus en kommunalisering av betydande delar av kulturlivet.

Kyrkorna kommer att se färre konserter. Hotellen kommer att få konkurrens om sammanträdeslokaler. Källarlokaler hyrs inte längre ut till ungdomsband. Hembygdsgårdarnas betydelse minskar.

En ring att sämja dem, en ringa att främja dem, en ring att djupt i mörkrets vida riken tämja dem. De lokaler som fanns tillgängliga för kulturlivet i civilsamhället, kommer efter kulturhusets tillblivelse se färre och färre evenemang och aktiviteter.

Så varför är det viktigt för socialdemokratin att driva denna fråga? Därför att man dels ständigt behöver bygga monument över sin egen förträfflighet och dels alltid söker nya arenor att påverka och uppfostra befolkningen på.

Då i socialdemokratisk riktning, förstås.

Den europeiska civilisationen har skapat kultur som få andra civilisationer. Vi exporterar konst, klassisk musik och litteratur över hela världen. Ingen av den kulturen uppstod i ett kommunalt tillhandahållet kulturhus.

Spara PDFSkriv ut