Kulturhus, vad ska produceras där? Väljare och försörjning

Kulturhusdebatten lever tydligen. Häromdagen presenterade Allehanda de tre alternativ som anses föreligga.

Tidningen påstår att kulturhuset kommer allt närmare. Någon motivering till varför det skulle vara så, presenteras egentligen inte. Visserligen yttrar sig kommundirektör Magnus Haglund i artikeln – något som Allehanda beskriver som ”tungt medhåll” (fniss). Men Haglund är ingen politiker. Och frågan om huruvida vi skattebetalare ska bekosta ett kulturhus eller inte, är en politisk fråga. Inte en sak för tjänstemän.

De tre alternativen som sägs ”leva vidare”, är dessa:

Modo hockey, genom Ulf Strinnholm, vill kombinera ishockey med kulturhus, genom att bygga vid arenan. Vad ishockey har med kulturhus att göra kan nog ingen riktigt svara på. Strinnholms motiv att blanda sig i saken kan knappast vara fråga om annat än att han tror sig kunna gynna klubben.

Övikshem föreslår ett bygge på parkeringen som tidigare var gamla busstationen. På något sätt blandar man också in fastigheten som hyser Café UH, vilken man vill köpa och förvandla till bostäder. Varför det allmännyttiga Övikshem skall vara insyltat i kulturhusproduktion, är lika höljt i dunkel som varför de skall bygga lyxlägenheter på Varvsberget i lag med Nicklas Nyberg.

Eventföretagaren Fredrik Wedin vill renovera/bygga om Nolaskolans aula till att kunna användas för föreställningar/konserter/event.

Fredrik Wedin anser att kommunen inte har råd med de två andra förslagen och det har han helt rätt i. Av ovan är det endast Fredrik Wedin som går att ta på allvar.

Låt oss fundera över ekonomin i kulturhusfrågan.

Vi vet att kommunen har svårt att matcha intäkter och utgifter. Det är bara en dryg månad sedan samhällsbyggnadsnämnden gick till kommunstyrelsen och äskade drygt 20 Mkr i extra medel för att täcka sitt underskott efter det att nödvändiga och möjliga besparingar genomförts.

Utbyggnaden av Paradiset verkar ha lagts på is. Anbud på +100 Mkr knäckte det projektet. Och vi vet att platserna på det nyproducerade äldreboendet i Själevad inte alls kommer att räcka. Fler platser måste produceras.

Men framförallt vet vi att världskonjunkturen slagits i spillror, accelererat av ett virus. Sveriges BNP rasade 8,6% andra kvartalet. Att i detta läge ens fundera på att bygga ett kulturhus är fullständigt hål i huvudet.

Vi vill också påminna om en tes vi återkommande driver. Vid konstant befolkningsmängd, samtidigt som vår rikedom per capita inte ökar i kommunen, så betyder varje nyproduktion i offentlig regi ett utökat framtida underhållsåtagande på (i bästa fall) samma skatteunderlag. Det betyder att ytterligare pengar måste tas från antingen det privata (genom höjda skatter eller avgifter), eller att pengar måste omfördelas från kommunens obligatoriska uppgifter (barnomsorg, skola, äldreomsorg, m.m.).

Den offentligt tillhandahållna tjänsten ”kulturhus” är inte en obligatorisk uppgift.

Till ovan skall läggas att om ytterligare yta för scenframträdanden och (diffust) ”kulturverksamhet” produceras, så kommer befintliga lokaler – privata såväl som kommunala – att drabbas av lägre beläggningsgrad. Det vore väl i sin ordning om dessa lokaler var fallfärdiga rivningsobjekt, men så är förstås inte fallet.

Låt oss därför lämna den ekonomiska aspekten av ett kulturhus med sammanfattningen: misshushållning med skattemedel.

Strax efter att ovan Allehandaartikel publicerades, så efterlyste Evelyn Schreiber i en liberal ledare vilken verksamhet kulturhuset skall omfatta. Tydligen har chefredaktören Sandra Bygdén Shameh gjort samma sak i en krönika tidigare.

Vi har alltså en situation där en flytande samling politiker, kommunala tjänstemän och ett stim kulturkoftor vill bygga kulturhus, men någon klar bild av vilka verksamheter som skall finnas däri, finns inte. Media i form av Allehanda verkar se att detta är paradoxalt, men just något journalistiskt arbete ger det inte upphov till. Enklare uttryckt: man trycker inte en mikrofon i pajhålet på kommunalrådet Per Nylén och frågar hur tusan detta kan komma sig.

Och då kommer vi till den frågan som borde uppta fler människors tid:

Hur kan det komma sig att det under flera år kan vara en tillsynes levande politisk fråga att bygga ett kulturhus, när ingen verkar veta vad det skall användas till eller kan visa på ett konkret behov?

Svaret är att S och V vill bygga kulturhus, men inte för att fylla ett behov vi – folket – har. Istället är det en fråga om en kommunalisering av existerande kulturverksamhet i civilsamhället.

Ta garagebandet ur garaget och tillse att de unga, ännu böjliga och påverkansbara bandmedlemmarna exponeras för rätt värdegrund, när de tar paus från att nöta otighta metallicacovers på sura fenderkopior i kulturhusets replokal.

Skapa uppehållsrum för såväl ungdomar som vuxna, där kommunen bestämmer utsmyckning, konst och subtila såväl som framträdande budskap i miljön. Kommuncertifierad och -kontrollerad kultur. Sådant fria människor bör sky som pesten.

Helt nyligen kritiserade Jonas Gardell den västernorrländska kulturministern Amanda Lind i en debattartikel. Han pekade på inkonsekvensen i coronaåtgärderna och hur de slår mot kultursektorn. Kommersen och trängseln i Ullared pågår för fullt, men Gröna Lund är stängt. Det är relevanta invändningar. Men han skrev också något annat, vilket påpekas i en ledare i Svenska Dagbladet. Gardell skrev:

”Vi kan inte ha en så svag främsta företrädare för oss.”

Ledarskribenten Jesper Sandströms invändning är lika enkel som självklar. Det är inte ministrars uppgift att vara särintressens företrädare. Gardell, som sannerligen är del av en vänstermarinerad kulturelit, har i en mening visat att han företräder en högst tvivelaktig syn på hur, ja, ett land ska styras. Vill du ha en hälso- och sjukvårdsminister som är läkarkårens ”företrädare”? Inte riktigt, va?

Nedan stycke ur ledartexten är väl värt att återge:

”Politikerna skall kämpa sida vid sida med kulturarbetarna, för det goda, mot det onda, för det skattefinansierade, mot det kommersiella. Med en sådan världsbild blir det naturligt att många kulturarbetare ser ministern som en i gänget, och som sin främsta företrädare.”

Och det är nu bara några dagar sedan vi kunde läsa hur Region Västernorrland, som skall producera sjukvård och nu lider under ett finansiellt kaos, stödköpte konst av konstnärer i länet. En av MittMedias två hussocialister i Västernorrland, Gregor Flakierski, rapporterade att regionen spenderar 250 000 kr på konst från 26 konstnärer. När folket inte vill köpa, så köper offentlig sektor för skattebetalarnas pengar.

Kommunala kulturhus är den naturliga förlängningen av ett bidragsfinansierat kulturliv och det finns helt enkelt en betydande grupp människor som har skattefinansierad kultur som sin försörjning. Här möts socialdemokraternas vilja att politiskt uppfostra nya väljare och kulturkoftornas behov av försörjning. Symbios.

Det borde vara du – fria, tänkande individ och stolta människa – som avgör vad du vill konsumera för kultur. Inte någon satans politiker eller kommunbyråkrat.

(I detta sammanhang vill vi verkligen rekommendera ett gammalt inlägg. Tillika ett inlägg vars berättelse utgör själva den droppe som fick bägaren att rinna över och därmed startade detta bloggande: [social]demokratisamordnaren – det ska böjas i tid.)