Statistiska centralbyrån (SCB) släppte i onsdags statistik över ”antalet helårspersoner som försörjdes med sociala ersättningar och bidrag”.
Sociala ersättningar och bidrag är följande:
- sjukpenning
- sjuk- och aktivitetsersättning
- arbetslöshet
- arbetsmarknadspolitiska åtgärder
- ekonomiskt bistånd
- etableringsersättning
Med ”helårspersoner” ska förstås en omräkning av utgiften för ovan, till motsvarande antal personer om respektive person försörjdes hela året med sociala ersättningar och bidrag. Exempel: en arbetstagare som blir varslad och i 6 månader lever på a-kassa mellan jobb, räknas som 0,5 helårspersoner.
Statistiken avser åldersintervallet 20-64 år – den arbetsföra delen av befolkningen.
Med hjälp av statistiken kan man uttrycka utgiften för sociala bidrag och ersättningar som en fiktiv andel av befolkningen, genom att räkna ut ovan nämnda antal helårspersoners andel av gruppen arbetsföra.
Motsatsen till helårspersoner som försörjs av sociala bidrag och ersättningar, består av helårspersoner som lever på inkomster från anställning, företagande eller lever på sparade medel eller förmögenhet. Låt oss för enkelhets skull kalla dessa för gruppen arbetsföra som försörjer sig själva.
Bland kommunerna med lägst andel helårspersoner som försörjs med sociala bidrag och ersättningar, återfinns framförallt välbärgade kommuner i Stockholms närhet eller i Skåne. En udda kommun är Kiruna, som placerar sig på 11:e plats med endast 9% av den arbetsföra befolkningen försörjd på sociala bidrag och ersättningar (uttryckt i helårspersoner).
Allra lägst andel har, föga förvånande, Danderyd i Stockholm. Där är andelen 6,5%.
Sämst är enligt SCB Bergslagskommunen Ljusnarsberg, där samma siffra sägs vara 23,1%. Dock säger rådatan från SCB att Perstorps kommun i Skåne är sämre, med 23,7%. Skillnaden är så liten att den saknar praktisk betydelse.
I vår närhet kan noteras Kramfors med 19,1% helårspersoner på sociala bidrag och ersättningar.
Örnsköldsvik ligger på 16%.
Det bör här noteras att hur hög andel 20-64 år gamla utgör av den totala befolkningen, spelar stor roll för hur andelen helårspersoner försörjda av sociala bidrag och ersättningar skall betraktas. Om arbetsföras andel av befolkningen är låg och dessutom en hög andel av de arbetsföra försörjs med sociala bidrag och ersättningar, så har man en riktigt dålig situation.
Vi har för rikets samtliga kommuner räknat ut hur hög andel arbetsföra som försörjer sig själva utgör av hela kommunens befolkning.
De tio kommuner där andelen av den totala befolkningen som utgörs av arbetsföra som försörjer sig själva, är högst, följer nedan.
De tio med lägst andel:
Obs! Notera att även om staplarnas höjd ger intrycket av stor variation, så ligger värdena mycket nära varandra. Jumbon Flen ligger på 38,7% och på plats tio från botten återfinns småländska Lessebo kommun på 39,6%. Jämför också dessa låga siffror med Solnas drygt 60%. Skillnaden är enorm.
I Västernorrland ser det ut så här (rikets tre sämsta respektive bästa kommuner tas med som jämförelse):
Kom nu ihåg också att i de olika kommunerna, så skiljer sig inkomsterna åt i gruppen arbetsföra som försörjer sig själva. Medianinkomsten i Övik är 290 499 kr/år. I Solna är den 351 162 kr/år.
Det här är grymma siffror. Sverige har kommit att delas upp i ett A- och -B-lag. Och det är inte längre så enkelt att det handlar om Norrland respektive södra Sverige. Värmland, Bergslagen, Småland, Norrland – över hela riket finns kommuner vars framtid ser riktigt mörk ut.
Vilken väg Övik kommer att gå, återstår att se.
Med de, av det socialdemokratiska partiets ordförande Per Nyhlén, utlovade10.000 nya medborgarna i Örnsköldsviks kommun fram till år 2030, så bör vi kunna se framtiden an med stort hopp om kommande goda år med rejält höjda genomsnittslöner, skattesänkningar, nya simhallar, gymnasiebyggnationer, kulturlokaler, bostadsområden, tunnlar genom Åsberget m m. Med andra ord, ett enormt uppsving för byggmarknaden med påföljande jättetillväxt av övriga arbetstillfällen. Någon fler än jag som tror på det?