Gröna slantar för röda politiska djur - och ett filmtips

Enligt massmedia närmar sig realisationen av planerna på tillverkning av s.k. ”e-metanol” i Övik. Koldioxiden i kraftvärmeverkets rökgaser ska reduceras till metanol med elektrolysframställd vätgas. Elektriciteten till elektrolysen ska – som det uttrycks – tas från vindkraft.

Redan i det sistnämnda uppstår det första baggböleriet. Det går naturligtvis inte att reservera vindkraftsel för ett visst ändamål. Kraftnätet är ett sammanhängde försörjningsled, där den producerade varan är uniform över alla producenter och konsumeras i samma stund den produceras. Tillför vi efterfrågan genom tillverkning av e-metanol, så måste produktionen höjas och eftersom vindkraft är en intermittent produktionsform, höjs toppbehovet hos reglerkraften (vattenkraft, kärnkraft, kraftvärmeverk inklusive oljeeldade sådana).

Liquid Winds projekt är också ett bidragsprojekt. Man ansökte om makalösa 160 Mkr i bidragsstöd från pengaförskingringsverksamheten ”Klimatklivet”. En dårskap ombesörjd av staten, där över 7 miljarder kr till dags dato har sölats ut på bidrag till allt från Sidensjö sparbanks laddstolpar till miljonbelopp till miljardkoncernen SCA.

Socialdemokratin med stödpartier – skyll inte detta enbart på Mp! – försäljer till massorna ett narrativ om världens undergång. I detta fall vad som kallas klimathotet, global uppvärmning eller växthuseffekten. Kärt barn har många namn. Därefter presenterar man lösningarna.

Lösningarna är sådana att du betalar för bidrag till företag och även kostnader som uppstår. Vinster i systemet tas däremot ut av företag.

Det är förstås mycket märkligt under en socialdemokratisk regim. Sossarna gillar statliga bolag och vill inte alls göra sig av med LKAB eller Sveaskog. Kommunala bolag följer samma mönster. I Övik har vi vant oss vid generaltokerierna i Sekab. Men en mer vanligt förekommande skattebetalarägd företagsverksamhet är allmännyttan i form av de kommunala bostadsbolagen över hela landet.

Slutsats: S skyggar inte på något vis för offentligt ägda företag. Men i alla dessa klimaträddarprojekt – från vindkraft till e-metanolframställning – så går man inte fram med offentliga satsningar.

Nej, dessa statliga och kommunala bolag, inklusive Allmännyttan, är vad vi kan kalla för gamla konstruktioner. Det var äldre tiders politiker, företrädesvis sossar, som hade kombinationen av ideologisk övertygelse, pragmatisk handlingskraft och intelligens parat med kunskap, nog att realisera dylikt.

Idag gör man endast en sak: delar ut bidrag. Allt handlar om bidrag. Och skattereduktion. Utgångspunkten är att röva folket på allt de äger och har, för att sedan dela ut till politiska monumentbyggen i privat sektor. Bort med hemtjänstkontor och småskolor på landsbygden. Ut med 160 Mkr till Liquid Wind – utan krav på delägarskap. Inga nyemissioner för att rädda klimatet, inte.

Det är helt enkelt fullständigt makabert. Något hållbart över detta system finns inte. Allra minst i politiskt hänseende. Det är en förskingring som mycket väl kan vara början till slutet för S och medbrottslingar. Den dagen bensinpriset ligger på 30 kr/L och elförsörjningen har upphört fungera tillförlitligt, med ett elpris som är det dubbla mot idag, är det slut för S. Det finns idag inte mycket som pekar på att vi inte är på väg dit.

Avslutningsvis ett filmtips. Den nederländska filmaren Marijn Poels har gjort en dokumentärfilm om engelsmannen Alexander Pohl och hans flytt till Borgvattnet i Ragunda kommun, där han strax kom att bli varse områdets förvandling till vindkraftpark.

Filmen ger ett annorlunda perspektiv på såväl Sverige som vindkraften. Stundtals kan den kännas främmande i sin beskrivning, men helheten är väl värd att se och fundera över. Avsnittet med Jens Orback inte minst. Och Ingemar Rentzhog – skaparen av PR-tricket Greta.

Naturligtvis finns även Greta med på ett hörn.