Ibland leder tips till bloggen till att vad som synes vara en helt lokal frågeställning, även visar vägen till ett systemfel. Den här texten behandlar just ett sådant förhållande.
Tipset vi fick var detta: kommunen har köpt möblemang till skolan för stora summor, men möblerna håller inte måttet. Brister sägs ska finnas i kvalitet/hållbarhet och även på så sätt att möblerna bidrar till hög ljudnivå.
Vi har ingen möjlighet att undersöka huruvida detta stämmer. Å ena sidan har vi ingen anledning att misstro uppgiftslämnaren. Å andra sidan har vi inga bevis för att uppgifterna är korrekta. För säkerhets skull utelämnar vi möbelleverantörens namn och använder istället arbetsnamnet ”bolaget X”, samt skriver det självklara: det kan vara så att bolaget X levererar perfekta möbler med god hållbarhet och låg grad av ljudalstring i skolmiljön. Eller så är det inte så.
Det vi däremot kunde göra är att granska bolaget X:s affärer med kommunen. Vi frågade därför kommunen huruvida det fanns ett ramavtal med X, samt hur mycket bolaget fakturerat under 2020 respektive 2021.
Svaret blev att kommunen har inte upphandlat ett eget ramavtal med X, utan gör avrop på ett ramavtal upphandlat av Adda.
Adda, vadå sa ni? Ja, vi ställde oss lika frågande. Vad tusan är Adda? Förklaringen kommer längre ned i texten.
Det bör här förtydligas att ett ramavtal är ett avtal som reglerar vad som ska gälla mellan leverantör och avropande enhet om avrop görs. Ett ramavtal är alltså inte ett leveransavtal av den typen där man avtalar om leverans av x antal varor eller tjänster. Ramavtalet sätter just ramarna för vidare affärsförbindelser. En kommun behöver t.ex. kontinuerligt köpa in VVS-reservdelar. Därför har man ramavtal med en eller flera leverantörer som har sådana produkter i sitt sortiment.
X fakturerade år 2020 kommunen 4 Mkr fördelade på 130 fakturor. Hitintills i år är faktureringen 6,1 Mkr fördelade på 152 fakturor. Att kommunen handlat så mycket från X beror med största sannolikhet på de s.k. ”engångssatsningar” som gjorts både i år och förra året. Antalet fakturor är f.ö. mycket högt. Man kan undra varför? Vi utvecklar dock inte det här.
Jodå, trots att vi i två helt nyliga inlägg visat att två nämnder tillsammans behöver knappt 10 Mkr för att täcka sina förväntade underskott, så beslutade i juni i år alltså kommunen att genomföra ”engångssatsningar” om 30 Mkr. Herren ger och Herren tar. Ta igen på gungorna det man förlorat på karusellerna. O.s.v.
Huruvida den samlade faktureringen från X endast rör möbler till skolan, eller om inventarier till fler delar av kommunens verksamheter ingår, vet vi inte. Det spelar inte heller någon roll i detta sammanhang. Ty det intressanta är ramavtalet och hur det har kommit till.
Lagen om offentlig upphandling, LOU, reglerar hur offentlig sektors inköp skall göras. Beroende på vad som ska köpas och till vilka belopp, så gäller olika upphandlingsförfaranden. Lagen syftar till att motverka korruption och tillse att förvaltningar agerar affärsmässigt och att anbud lämnas i konkurrens.
Allt det där var förmodligen väl tänkt en gång i tiden, men har för länge sen degenererats till ett perverst pappersvändande där affärsmässigheten lyser med sin frånvaro. LOU har byggt upp en hel industri bestående av upphandlande tjänstemän, utbildare, annonsplatser och databaser, m.m. Alla ingående i denna smet har gemensamt, att av deras färdigheter är den minst utvecklad som rör kunskap om de varor och tjänster som upphandlas. Om den finns alls.
Den offentliga upphandlingen är långt ifrån fri från egna kostnader. De administrativa kraven i LOU kräver arbetskraft och sådan kostar pengar. Alltså finns ett incitament för upphandlande enheter att slippa gå ut i egna offentliga upphandlingar. Därför samarbetar man över myndighets- och kommungränser i den offentliga upphandlingen. Högskolor går t.ex. samman och upphandlar ramavtal med leverantörer av saker som datorer, kemikalier eller what have you.
I fallet X så har Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, upphandlat ramavtalet. Det är nu allt blir lätt märkligt.
SKR är inte en myndighet, utan i juridisk mening en ideell förening. Medlemmarna utgörs av kommuner och regioner. En gång i tiden var SKR (då med namnet SKL, L=landsting) i princip en arbetsgivarorganisation. Så är inte fallet längre. Den ideella föreningen SKR har korpat åt sig allt fler uppgifter och är idag en koncern med flera aktiebolag i koncernstrukturen.
Ett av dessa bolag är just det mystiska Adda. Tidigare med namnet Kommentus Inköpscentral. Ordet ”inköpscentral” kommer från LOU och beskriver just när upphandlande myndigheter går samman i en gemensam upphandlingsorganisation. Inte olikt när kommuner bildar kommunförbund för att lösa uppgifter inom kollektivtrafik eller räddningstjänst.
Det finns dock en mycket, mycket viktig skillnad mellan ett kommunförbund och SKR: i det senare fallet gäller inte offentlighetsprincipen. Inte heller gäller den i dotterbolaget Adda, där själva upphandlingen av ramavtal sker. Notera för rätt perspektivs skull, att ett kommunalt bolag lyder under offentlighetsprincipen. MIVA eller Övikshem måste alltså precis som kommunen lämna ut handlingar och andra uppgifter, såvida inte särskilda skäl föranleder sekretess.
Saken är alltså den, att ett aktiebolag som vi medborgare inte har insyn i – då de inte omfattas av offentlighetsprincipen – upphandlar ramavtal enligt Lagen om Offentlig Upphandling. Kommuner och regioner avropar sedan mot dessa ramavtal. Vilket förstås är fullständigt absurt. I sin iver att lösa lagstiftarnas krav på offentlighet i upphandlingen, har man lyckats städa bort offentlighetsprincipen från avtalsupphandlaren.
Bolaget Adda omsätter 244 Mkr och har 161 anställda. Man beskriver sin verksamhet så här:
”Vi är ett verksamhetsstöd till offentlig sektor och erbjuder avtal och tjänster inom strategisk försörjning som underlättar vardagen för våra kunder.”
Addas egna omsättning är helt ointressant. Den verkligt intressanta siffran – som vi inte lyckats hitta någonstans – är svaret på denna fråga: hur stor är den totala ekonomiska volymen avrop på ramavtal som upphandlats av Adda?
Att det rör sig om många miljarder är självklart. I Addas ramavtalsportfölj återfinns avtal på allt från HVB-hemstjänster till inkontinensartiklar och klottersanering. Ramavtalen är för många till antalet för att räkna, men den intresserade kan bilda sig en uppfattning här.
Färre än 161 anställda sitter alltså i ett aktiebolag som inte lyder under offentlighetsprincipen och upphandlar där ramavtal. Dessa ramavtal ger sedan upphov till avrop för miljarder i offentlig sektor. Och på något sätt skulle detta motverka korruption och vara ekonomiskt fördelaktigt för skattebetalarna. Alltihop är helt hål i huvudet.
Addas avtal för möbler kan läsas här. Det omfattar +1400 sidor och synes ha sysselsatt två upphandlare på Adda.
Den här extremt centraliserade offentliga upphandlingen utgör naturligtvis också ett hot mot alla former av lokala försörjningsled. Själva termen ”lokalproducerad” blir en falsk besvärjelse i munnen på politikerna, när man väl vet hur den offentliga upphandlingen bedrivs.
Puh! Inte lätt för amatörer att hänga med i de kommunala svängarna efter genomläst text ovan.
Men, vad förväntas av oss medborgare? Vad gör våra förtroendevalda? Vad gör vårt oppositionsråd Åkerlind, som borde vara den som granskar, kontrollerar och upplyser medborgarna om vad som sker i det fördolda? Håller blåslampan ständigt varm. Svar: Hon gör nog ingenting annat under sin dag än lyfter en saftig lön för en ringa, eller tydligare uttryckt, en obefintlig prestation.
Offentlig upphandling och offentlighetsprincipen hänger inte alltid ihop.
Ett närliggande exempel var Botniabanan som handlade upp entreprenader av diverse slag för många miljarder under 10 års tid.
Botniabanan var ett statligt ägt bolag där således staten hade full insyn vilket antagligen var tillräckligt för att offentlighetsprincipen inte gällde.
Kommunala bolag så har staten inte motsvarande insyn i, därför gäller offentlighetsprincipen i dessa bolag där kommunmedborgarna har det största intresset av att följa och kunna granska.
Botniabanan lydde alltså under lagen om offentlig upphandling men INTE offentlighetsprincipen dvs de behövde och lämnade heller inte ut några handlingar.
Kan tyckas märkligt men för statliga bolag är det så det fungerar.
Hänger naturligtvis ihop med vem/vilka som står för kostnaderna i dessa bolag. Statliga bolag statens kassa och kommunal verksamhet kommunens kassa.
För kommunala AB så gäller alltså alltid offentlighetsprincipen.
Och i nämnda inslag gällande möbler m m är det svårt hävda att något fel har skett fr kommunen eller från inköpscentralen Adda.
Varför SKR inte omfattas av offentlighetsprincipen finns förmodligen juridiskt prövat och dokumenterat och det borde man kunna få besvarat av SKR.
Notera att krav på lokalproducerat som upphandlings kriterie, strider mot ”lika behandlingsprincipen” i offentlig upphandling.