På mindre än ett dygn har Allehanda lyckats lägga upp en artikel om kulturhus i andra norrländska centralorter, en kulturhuskrönika och inte mindre än två kulturhusinsändare.
Antingen vill redaktionen själva att det till varje pris byggs ett kulturhus i stan, eller så går tidningen politiska be(s)tällare tillmötes.
Eller båda.
Artikeln redogör för kulturhus i Umeå, Skellefteå, Luleå, Gävle och t.o.m. Gällivare och Kiruna. För säkerhets skull redovisar man också kommunernas befolkningsmängd. Ja, tänk att Kiruna som endast har halva befolkningsmängden mot Övik, ändå har ett kulturhus. Det kostade 360 Mkr att bygga.
Chefredaktören Sandra Bygdén Shameh är medförfattare, minsann. Och artikeln har givits en riktig kvällstidningsrubrik:
LISTA: Så satsar andra norrländska städer på kulturhus.
Krönikan om kulturhuset har rubriken Ett spektakulärt hus – men innehållet är det viktigaste. Den beskriver ”Saras kulturhus” i Skellefteå. Författaren Gregor Flakierski imponeras av allt trä i bygget. Förmodligen förstår han inte hur mycket lim det är också. Moderna ”trähus” har föga gemensamt med våra förfäders timmerkonstruktioner.
Saras kulturhus är döpt efter författarinnan Sara Lidman. Med moderna ord är hon en vänsterikon. Så är kulturhus också helt politiska saker: deras byggande beslutas av politiker, de namnges av politiker, deras verksamhet präglas av politiskt urval och alltihop finansieras via den beskattningsrätt politikerna förfogar över.
Gregor Flakierski ser förstås inga problem med det. Han vill att politiker och allmänhet – i den ordningen nota bene – i Övik ska besöka Skellefteås kulturhus för att låta sig inspireras.
Flakierski är rödare än en Per Nylén som somnat i solstolen i bar överkropp. Krönikören har under lång tid varit skribent i den socialistiska tidningen Flamman. Precis som i fallet kulturhus, så överlever den tidningens verksamhet endast p.g.a. rikliga bidrag från skattebetalarna. 2020 fick Flamman 3 Mkr i presstöd.
Den ena kulturhusinsändaren är skriven av Camilla Westman, som titulerar sig ”kulturentreprenör”. Hon skriver under rubriken Se möjligheter istället för hinder med kulturhuset!:
”Det finns även tendenser till ett ”vi och dom”, i stället för att se vad vi kan göra tillsammans! Kan detta handla om okunskap, Jante och en rivalitetsanda som inte är förenlig med de visioner som finns för ett kulturhus?! Kanske handlar det också om bristande information ut mot Ö-viksborna om vad kulturhus-entusiasterna faktiskt planerar och försöker skapa? I högsta grad handlar det nog om rädslor för det som är nytt och i förändring! Men för att få utveckling måste en förändring till!”
Ett rätt vämjeligt ömkande över den oinformerade och rädda allmänheten. En pöbel som inte riktigt förstår sitt eget kulturhusbästa.
Titeln ”kulturentreprenör” för tankarna till företagande. På LinkedIn beskriver sig Westman som såväl VD som teaterchef. Över vad förstår vi inte. Enligt webben7 är hon en del av Norrlandsteatern, men det är en ideell förening, inte ett bolag. Några bolagsengagemang finns inte.
Investeringskostnaden som har nämnts i kulturhusdiskussionerna är 300 Mkr. Stockholms stad har 977 000 invånare och är därmed mer än 17 gånger så stor som Öviks kommun. Hur mycket motsvaras en investering på 300 Mkr i Övik av i Stockholms stad?
Svar: 5,2 miljarder kr.
Perspektiv och sinne för proportioner – två begrepp som är viktiga inom all konst. Uppenbart även inom förvaltningen av våra kommunala angelägenheter.
Och de saknas helt hos tokstollarna som styr, inte bara i vår kommun, utan i en rad kommuner.
Simhallsutbyggnaden kommer landa på en bra bit över 100 Mkr. P-huset, även känt som ”mobilitetshuset”, går loss på 130 Mkr. Att hålla Modo under armarna har kostat och fortsätter att kosta enorma belopp.
Samtidigt kan inte kommunen höja lönerna för personal inom omsorgens bristyrken, med en säkerställd fungerande framtida rekrytering i åtanke. Man underhåller inte sitt fastighetsbestånd i den utsträckning som krävs. Vägar, gatubelysning och mycket annat hänger på trekvart. Kanske måste ett nytt gymnasium byggas. Bara det är en investering på över miljarden.
Ändå är det inte investeringskostnaden som är det stora problemet med kulturhus, simhall och P-hus. Det är den framtida driftskostnaden. Politikerna binder alltså ekonomiskt ris vid våra ungas ryggar.
Det borde de ge fan i. Storhetsvansinne, centraliseringsiver och ett oproportionerligt fokus på verksamheter som överhuvudtaget inte behöver vara kommunala eller skattefinansierade, måste få ett slut.
Och… till allt detta som redan nämnts i texten ovan, vad avser man att fylla detta “Nya kulturhus” med?
Vi har redan ett stort “Kulturhus” omnämnt som Örnsköldsviks Museum, som idag inte ens går med styrfart.
Tomt och innehållslöst i stort sett alla årets dagar.
Likt själlösa andar vandrar de anställda omkring där i den ståtliga byggnadens olika våningsplan, “innehållslöst, innehållslöst, innehållslöst” ekar varje steg i i de slitna marmortrapporna.
Där vandrar de anställda omkring, dag efter dag, bleka och med nollställda, håglösa miner, hålögda och med blickarna fästa långt tillbaka i tiden när verksamhetens anda en gång lyste, gnistrade,sprudlade där i byggnaden.
“Tomt, tommare än tommaste tomt” skriker det om atmosfären i denna byggnad, en gång avsedd för att vara en byggnad, byggd för liv och rörelse…
Börja där, börja med att få liv på den verksamheten innan man ens börjar tänka tanken på ett nytt Kulturhus i Örnsköldsvik.