Ibland erbjuds unika och bisarra möjligheter att visa på hur den kommunala politiken och dess politiker har tappat kontakten med folket och att detta pågått så länge att en företagskapitalist och en kommunist möts i sin respektive freudianskt låga förväntningar på samma politiker.
Say what?
Jo, som följer.
Jerry Engström, friluftsentreprenör, skriver på sin sida en text där han kritiserar inkonsekvensen i de ”coronaåtgärder” som riksdag och regering beslutat om. Texten är läsvärd och helt korrekt i sina slutsatser. Det är stolligt att det är ok att trängas på Willys i Övik eller på NK i huvudstaden, men Engströms terränglopp på maratondistans, Höga Kusten Trail, kan inte genomföras som vanligt.
Texten blir extra läsvärd och får en tyngd av att Engström är den som står med kniven mot strupen i rådande situation. Vi må ha kritiserat hans tidigare bidragsförhållande till Leader Höga Kusten, men det han nu drabbas av är helt enkelt för djävligt. Och för den delen, Höga Kusten Trail förtjänar betydligt mer uppmärksamhet. Det är ett unikt idrottsevenemang. Tyvärr fattar inte ishockeyfantasterna på Allehandas redaktion det.
På samma tema, men utifrån sitt kulturens mikrokosmos, skriver kommunisten och MittMedia-krönikören Gregor Flakierski. Jodå, han är kommunist…-iskt lagd. Precis som sin kollega Katarina Östholm. Han har 15 år som skribent i Flamman bakom sig och hon återpublicerar texter från företrädare för Kommunistiska Partiet i Allehanda – utan att upplysa om ursprunget (läs inlägget ”Katarina Östholm publicerar nackskottskommunister i Allehanda”)
Flakierski och Östholm har båda ordets makt inom sig och är skickliga skribenter. Så skickliga att en majoritet av de läsare som uppskattar deras texter, inte har en aning om det politiska sammanhanget.
(När tar MittMedia in en konservativ krönikör som komplement? Ni vet, mångfald.)
Flakierski har nyligen haft en krönika publicerad i Allehanda, där han pekar på exakt samma inkonsekvens som Jerry Engström. Där Engström betraktar besöksnäring och frilufts- och idrottsevenemang, så gör Flakierski väsentligen detsamma, men inom kultursektorn.
Här möts alltså två herrar, som är sin motsatser på så många sätt, i en fråga. Men de möts också i det de inte skriver. För ingen av dem frågar sig vad våra kära kommunpolitiker finns i sammanhanget.
När Jonas Gardell kallade kulturministern för ”vår företrädare”, så var han ute och cyklade. Ministrar skall inte vara yrkeskårers företrädare. Men kommunpolitiker skall tillvarata kommuninvånarnas intressen.
Kan ni se framför er hur Per Nylén med drypande handsvett ringer några kommunalrådskollegor i Västernorrland och Västerbotten, för att diskutera en gemensam framstöt mot regeringen i form av en debattartikel i riksmedia på temat ”Besöksnäringen slår i spillror av oförståeliga coronaregler” eller ”Kulturlivet måste få fortsätta trots corona”?
Nä, inte vi heller. Lojaliteten ligger nämligen inte hos kommuninvånarna, utan hos Stefan Löfven nere i Stockholm.
Vi har de sossepolitiker vi förtjänar, oavsett om vi är kapitalister eller kommunistkrönikörer.
Fler inlägg
Så skapas en oligark – med skattepengar och S goda minne
En påminnelse om hur ekonomin skötts
Elsparkcyklar – är det en kommunal angelägenhet?