Den 13 mars 2017 publicerade Allehanda en insändare av SEKAB:s strategichef Ylwa Alwarsdotter. Rubriken var:
Sekab ser grön framtid: “Skogen kan göra Sverige oberoende oljan – vem hostar upp en miljard och bygger en fabrik?”
Dagen efter påbörjades en två dagar lång s.k. bioekonomiriksdag i bl.a. Processums och Örnsköldsviks kommuns regi. Göran Persson deltog som talare, liksom dåvarande landsbygdsminister Sven-Erik Bucht.
Det var så ”Flaggskepp bioraffinaderi” lanserades för massorna och därmed började blåsandet av en massa politisk varmluft: Elvy Söderström hade ett projekt att driva inför valet 2018, där det på Söderströmskt manér kunde spekuleras vilt om hur bra allt kunde bli, om bara… Ett ”om bara…” som aldrig infinner sig. Så förliste också flaggskeppet tämligen omgående efter valet 2018.
Före Flaggskepp bioraffinaderi var det etanolen som skulle frälsa bygden. Idag är det besöksnäringen och en tunnel genom Åsberget.
De här företeelserna, från etanoltillverkning till tunnel, har gemensamt att ja, de existerar och är inte ointressanta, men de är groteskt politiskt uppblåsta. Man kan alltså säga: jovisst, det går att tillverka etanol med viss förtjänst, eller sälja sängplatser och glasspinnar till turister, liksom det finns samhällsnytta med en tunnel. Men politikerna, framförallt sossarna, överdriver konsekvent betydelsen och de gör så för att de behöver frågeställningar att fånga väljarnas intresse med.
SEKAB och Ylwa Alwarsdotter deltog i bioekonomipjäsen med liv och lust. Inget fel på skådespelarprestationen där inte. Nu har SEKAB:s satsning på bioflybränsle lagts ned, vilket Ny Teknik rapporterade för några veckor sedan. Vi har alltså gått från en situation där Elvy Söderström, SEKAB, m.fl. aktörer inom politik och näringsliv, sjöng bioekonomins lov, till att såväl imaginära som verkliga projekt avdödas. Och tittar vi bara aningens söderut så lägger SCA ned en mastodontfabrik med möjligt 7-800 förlorade arbetstillfällen som följd.
Hur ser bioekonomin ut i kommunen? Det finns två stora processindustrier i form av Metsä och Domsjö fabriker. Båda är utländskt ägda. Mindre processindustrier finns också, t.ex. SEKAB. Sågverk i dynastin Marcussons regi. Skogstjänstföretag som slutavverkar och gallrar med lokala maskiner och förare. Röjning och plantering(?) genom utländsk arbetskraft. Den produktiva marken ägs av SCA, Holmen, Härnösands stift och privatpersoner.
Skogsbruket genererar råvara i form av timmer till sågverken och massaved till processindustrin. Oavsett förädlingssteg för råvaran, så är produktionen av råvara som den är. Det kommer inte mirakulöst börja växa avverkningsbar skog på impedimenten och de moderna skogsbruksmetodernas produktionshöjande potential lär snart nog vara uttömda (vilket är en finare formulering av ”all skog med naturvärden har blivit ersatt av industriplanteringar”).
Det betyder att det finns bara så mycket råvara att spela med lokalt. Transport av timmer och massaved är idag ett reellt problem, när förädlingen blivit så centraliserad. Några mirakulösa teknikrevolutioner som gör det våldsamt mycket billigare att transportera råvaran, går knappast att se i spåkulan. Trots att Emil Källström engagerat sig i frågor om timmersläpstorlekar och allt.
Man kan alltså med rimligt gott samvete förmoda att tillgången på råvara kommer att vara ungefär densamma under överskådlig framtid. Kanske kan metoder för att bättre ta tillvara grot, ris och stubbar utvecklas.
Betraktar man istället sågverk och processindustrin som förädlingssteg av den skogliga råvaran, så kan man slå fast en fundamental sak: automatisering och effektivisering har konsekvent sänkt arbetskraftsbehovet på samma mängd insatt råvara. Jämför man med den enorma effektivisering som skogsmaskinerna genererade, så har samma effektivisering nu även ägt rum i skogsråvarans förädlingssteg.
Sammanfattar man det här så får man följande: samma mängd råvara, litet arbetskraftsbehov i skogsbruket, ett stadigt minskande arbetskraftsbehov i förädlingsstegen och de stora processindustrierna är utländskt ägda eller ägs av vagabonderande kapital, varför vinster inte återinvesteras i den lokala ekonomin (även om vissa sossegubbar tror att indierna ägnar sig åt företagsekonomisk välgörenhet i Alfredshem).
Men tåg då? Och import av råvara från Baltikum och Ryssland? Ja, det kanske är möjligt att järnvägen kan få ökad betydelse för transport av skogsråvaran. Men det betyder i så fall att om det skulle ge en ökning av arbetstillfällena i processindustrin i Övik, så sker det på bekostnad av lokal förädling på andra ställen i Norrland. Lite som kommunens tillväxtambition: den kräver avfolkning av inlandskommuner. Och det framstår som rätt osannolikt att inte den baltiska och ryska skogen kommer att förädlas i sitt ursprungsland i framtiden. Tror man att de fullfjädrade globalisterna som sitter bakom spakarna i processindustriernas ägarbolag har någon särskild varm känsla för Sverige, så är man lika naiv som Elvy Söderström och Stefan Löfven ständigt återkommer till att påstå sig vara.
Därför finns ingen rimlig anledning att tro att skogen skall ersätta oljan och Övik skall blomstra som en slags cellulosans Klondyke.
”Bioekonomin” är vad den är – en viktig del av ekonomin – men det går inte att se någon stundande revolution där, vad gäller betydelsen för den lokala ekonomin. Med det sagt, så borde Öviks politiker vara betydligt mer oroade för huruvida kommunen kommer att kunna behålla sin fina tradition inom verkstadsindustrin, samt huruvida nya industriföretag kan uppstå oavsett industrigren.
Gör man ett litet ovetenskapligt experiment och söker i Allehandas sökfält på ordet ”verkstadsindustri”, så får man 8 träffar från 2015, 10 träffar från 2016, 0 träffar från 2017, 1 träff från 2018 och därefter intet alls. Noll.
Demokratin i Örnsköldsvik är död. Inkompetenta, men maktgalna politiker har allierat sig med höga tjänstemän och styr kommunen som om det vore en nöjespark för de mest välbeställda.Den kommunala organisationens viktigaste medarbetare, det vill säga personal inom vård, skola och omsorg behandlas som om de inte har människovärde. Ännu mindre människovärde visar kommunen för de sjuka, gamla och skolelever som ska vårdas och undervisas av den minimala och uttröttade personalstyrkan. Pengar till nödvändiga inköp av hjälpmedel och läromedel, nej det har inte kommunen råd med. Hot och smutskastning från den kommunala arbetsgivaren är vardagsmat för dessa medarbetare, om de yppar minsta missnöje över sin arbetssituation.
Vi inom dessa yrkeskårer vet vad som gått fel och vad som behövs för att det ska fungera igen. Kommunens tidigare insatser för att involvera ” personal på golvet”, har bara varit ett hånfullt, spel för galleriet. Kommunens s.k. satsningar inom vård, omsorg och skola är, om man ser till helheten, bara försämringar.
Vad gör våra fackföreningar? Ingenting.
Nu behöver vi få bevis på att de inte också, är köpta av Örnsköldsviks kommunala förvaltning.
Nytt val om två år. Vi har enats om att följa politikernas förutsagda ställningstagande och hur de beslutar vid omröstningar. Politiker har haft en förmåga att säga en sak, men vid omröstningen säga tvärt om, hädanefter så måste det bli tydligare för befolkningen, vilka man kan lita på.
Vi kommer också att fördjupa oss i och göra konsekvensanalyser av enskilda utspel från politiker, samt begära svar från enskilda politiker. Vi måste helt enkelt öka trycket på makthavarna.
Granskning Örnsköldsvik ger oss ändå hopp!