Den här bloggens startades inte av en slump.
En gnagande känsla av att något är fel i kommunpolitiken växte sig allt starkare. Ni vet, den där delen av politiken som få bryr sig om. Kommunen? Men det är väl bara rutin, grått och trist? Resultatet blir att många väljare endast följer och uppmärksammar politiska skeenden som sker långt bort. Rikspolitik eller andra länders angelägenheter. Skeenden och sammanhang där den egna röstens betydelse är minimal.
Det är väl i och för sig gott så – att följa rikspolitiken och göra internationella utblickar – men blundar man för vad som sker i kommunhuset, så har man onekligen en blind fläck i det politiska synfältet. Omvänt kan sägas att den som endast betraktar kommunpolitiken, har små möjligheter att förstå varför kommunalråd gör som de gör ibland.
Känslan av obehag inför hur kommunpolitiken gestaltade sig växte och en dag upptäcktes att de förtroendevalda fanns redovisade i en databas på kommunens hemsida. En databas med det freudianska namnet ”Troint”. Med några klick kunde man få de förtroendevalda upplistade per parti.
I bokstavsordning på efternamn.
Och därmed stod de statistiska anomalierna inom det socialdemokratiska partiet att läsa i klartext, för den som tittade med klara ögon. Namn som Sundelin och Nordfjell; hur kunde det finnas tre av varje i en sådan begränsad församling, när endast ett 70-tal personer bar dessa efternamn i kommunen? De var släkt förstås. Men var dessa bara udda exempel?
Det var de inte. Kommunalrådet Glenn Nordlund hade både syster Anna-Belle Strömberg och sin son Erik i fullmäktige. Centerpartiet var inte sämre, då oppositionsrådet Anna-Britta Åkerlind hade sin son Emil Källström där även hon. En helt absurd situation.
Och man ignorerade de jävssituationer som följer på sådana släktfester, då man i fullmäktige gladeligen beviljade varandras nära och kära ansvarsfrihet i samband med att årsredovisning och nämndernas arbete avhandlades.
Den numera pensionerade journalisten på Allehanda, Ulf Häggqvist, var den som bevakade kommunpolitiken. Till hans försvar bör påpekas att under hans tid fanns det åtminstone någon slags systematisk bevakning av just kommunpolitiken. Den lyser i princip med sin frånvaro idag. Men han skrev aldrig om släktskapen.
Webben 7 var ännu värre. De rapporterade efter valet 2014 att Erik Nordlund var yngst i fullmäktige, men skrev inte att han var kommunalrådets son.
Ovan får fungera som bakgrund till detta: Expressen tycker att det är en nyhet när en kommun gör kommunpolitiken till en släktaffär.
Häromdagen skrev man nämligen om Åmål. Fucking Åmål. Beskåda:
Därpå följer en artikel som beskriver situationen i Åmål (betalartikel).
Hur den artikeln avslutas är det egentliga ämnet för det här inlägget. Ty expressenjournalisten gör det vi aldrig kan göra. Något som heller sällan eller aldrig görs. Han frågade socialdemokraternas partisekreterare Lena Rådström Baastad om det åmålska sossekommunalrådets skulder.
Svaret?
”Vi avböjer denna då det är en fråga för S i Åmål och inte för partisekreteraren”
Om man istället för att instinktivt uppröras över partisekreterarens svar, tänker ett varv extra, så står det rätt klart. Den gode partisekreteraren har förmodligen goda skäl till att inte uttala sig om Åmåls sosseadel och deras hantering av de dalsländska förläningarna. Ty det vore annars lätt att kasta ett kommunalråd i en liten kommun på sophögen, när han ändå gjort ett så gott arbete med att bränna sig själv inför väljarna. Den enes slemma beteende, blir den andres rådighet och kraft – inom samma parti. Slutet gott, allting gott.
Vilka goda skäl är det? Att kommentera kommunalrådets skulder vore att befatta sig med en kommun styrd av en sosseadel och sådana kommuner går det tretton på dussinet i riket. Partisekreteraren vill inte öppna Pandoras ask.
Fler inlägg
Expressen skriver om Näslundsprojektets tvist med Peab
Sossesåpan™ Avsnitt 15 – Per Nylén och ett arbetarpartis död
Sossesåpan™ Avsnitt 14: Jan-Olov Häggström – slaktare av sjukhus