Ekonomi och politik – tre slutsatser

En återkommande tes som drivs här på bloggen är att det vi gemensamt bygger eller anlägger idag, måste underhållas av framtida generationer. Om vi då expanderar den kommunägda bebyggelsen, anlägger fler vägar eller annan infrastruktur, samtidigt som befolkningsmängden minskar, så måste färre underhålla mer.

Det gäller inte bara ”underhåll” i klassisk bemärkelse, utan även driftkostnader. Paradisbadet har länge dragits med ett driftunderskott om ca 10 Mkr per år. Skattebetalarna får täcka detta. Då har ändå inte tillräckligt med pengar lagts undan till underhåll och återkommande har särskilda medel fått skjutas till för sådana ändamål.

Det kan inte nog understrykas hur viktigt det är att förstå detta med att färre ska underhålla mer. Med utbyggd simhall, nytt kulturhus, parkeringshus till kommunens tjänstemän och politiker, o.s.v., så är frågeställningen inte alls teoretisk. Det är en praktisk fråga att ta ställning till här och nu.

Utvecklingen som beskrivs ovan medför att överföringen av ekonomiska medel från individen till kommunen måste öka. Kommunaliseringen av ekonomin ökar. Färre lokaler hyrs i privat sektor, när kulturhuset slår upp portarna. Istället för att våra konsumtionsval som individer är gällande – att gå på blueskväll på Brux eller gästa en spelning av en ensemble i den lokala kyrkan – så flyttas en del av det valet till kommunen och hamnar där under politisk kontroll. Individens utrymme att göra egna ekonomiska val minskar.

Slutsatsen blir alltså: Om kommunen expanderar infrastrukturen och de materiella anläggningstillgångarna samtidigt som befolkningsantalet minskar, så kommer samhällsekonomin att kommunaliseras allt mer.

Detta är den första slutsatsen.

Politiker vill bygga monument över sin egen förträfflighet. Vi hör sällan – aldrig – en politiker säga:

”Ni väljare bör ge oss fortsatt förtroende, ty vi har förfarit varsamt med våra gemensamma ägodelar och angelägenheter. Det som byggdes och förvaltades av våra föregångare har vi underhållit och vi kan nu med gott samvete lämna det vidare. Därför ska ni rösta på oss.”

Däremot finns det mången förening i civilsamhället, vars styrelse och ordförande om och om igen blir omvald av medlemmarna för att just gjort det; vårdat det gemensamma med varsam hand.

Nej, en politiker vill bygga fula hus på Varvsberget, uppföra kulturhus och blåsa varmluft om 65 000 invånare år 2030. Om sådana monument tjänar invånarna väl eller inte, spelar ingen roll. Innan de realiseras är de ämnade att ge sken av duglighet och ledarskap. När de väl är på plats har de redan tjänat sitt politiska syfte. Som vi sett gång på gång, är det inte sällan det enda syfte de tjänat. I kulturhuset finns dock ett framtida politiskt syfte, läs inlägget Kulturhus, vad ska produceras där? Väljare och försörjning.

Detta är den andra slutsatsen.

Och väljarna glömmer fiaskona, felsatsningarna och den uppvisade inkompetensen. För att säkra det fortsatta maktinnehavet måste 50% av väljarna förvillas av sittande styre, med påståenden om den egna kommande politikens förträfflighet. Just den andelen måste fås att göra sitt politiska val utifrån vad partierna påstår sig vilja göra – inte vad de faktiskt har gjort.

Detta är en praktik unik för politiken. Den fungerar inte i privat- eller yrkeslivet. Den som inför en arbetsgivare anför som merit vad denne vill göra, istället för vad denne gjort, sorteras obönhörligen bort. Ingen anförtror viktiga sysslor och göromål i privatlivet till skitpratare.

Det är den tredje slutsatsen.

Vi kan förekomma eventuella spekulationer och utan omsvep erkänna att det finns en hel del politikerförakt i ovan.

Avslutningsvis klipper vi in ett medborgarförslag som tas upp vid kommande fullmäktige:

”Det verkar vara så att oroande många bilister struntar i vägskyltar, och hellre går helt efter om det finns markeringar på vägarna eller inte.
Eftersom väldigt många övergångsställen och väjningspliktssymboler (hajtänder) är helt och hållet bortslitna så framkallar det dagligen situationer där bilar är nära att köra på fotgängare och cyklister, helt enkelt för att de inte tänkte på att det är ett övergångsställe där de är och fotgängarna har företräde.

Så mitt förslag är att göra en översyn över vilka ställen som behöver bättringsmålas och därefter snarast möjligt följa upp med att målning.
En korsning som är rent livsfarlig idag är t.ex. Valhallavägen / Vikingagatan där väldigt få bilister är uppmärksamma på att det ens existerar ett övergångsställe eftersom det inte syns något sådant på själva asfalten.”

Samma politiska styre som ska bygga kulturhus kan inte underhålla vanlig vägmålning.

Spara PDFSkriv ut