Fotografen Elisabeth Ohlson Wallin är skaparen av fotoutställningen Ecce Homo, som en gång i tiden skapade stort rabalder i Örnsköldsvik. Kommunen har nu köpt in hennes senaste verk, titulerat ”Medmänsklighet”. I det pågående – kroniska – anfallet av storhetsvansinne, har man hängt ut utställningen i…kommunhuset.
Låt oss göra helt klart att det här inlägget inte handlar om fotografens val av motiv i de enskilda fotografierna. Ingenting intresserar oss mindre än människors sexuella läggning eller livsval i övrigt. Idag är sådana frågor fullständigt ointressanta. Samhället har aldrig varit så diversifierat som nu. I internets tidsålder höjer ingen längre på ögonbrynen åt varken tatueringar, killar i sjukvården, kvinnor bakom lastbilsrattar eller kärlek män emellan.
Att därför tro att man kan släpa in skolklasser i kommunhuset och ”öppna ögonen” på ungdomarna, är både fåfängt och naivt. The young ones har redan sett allt på nätet. Och lite till.
Vad det här inlägget däremot handlar om, är frågan: ska kommunen ägna sig åt sådant här? Är det rimligt att kommunen beskattar Dig, för att sedan köpa fotoutställningar och hänga upp i kommunhuset? Naturligtvis inte. Fotografen kan sälja sin utställning på den privata marknaden. Den behöver inte ta omvägen via kommunen. Risken är då, förstås, att ingen vill köpa.
Varför köper ändå kommunen fotoutställningen? Av politiska skäl. Elisabeth Ohlson Wallins konst har en tydlig vänsterprägel i sin helhet. I själva omslagspappret, så att säga. Visst, det kommer de sosselojala lakejerna och deras herrar på kommunen ivrigt att förneka. Men likt förbannat är det så. Fotografens område är revir inpinkat av SSU m.fl. Det du betraktar är sedvanlig politisk folkuppfostran.
Så här skriver kommunen på sin hemsida:
”Vi måste fortsätta samtalet om vilket samhälle vi vill ha och hur vi ser på varandra. Det är nyckeln till att utveckla Örnsköldsvik till en allt öppnare och mer dynamisk plats. Som en del i den processen visas under våren 2018 utställningen Medmänsklighet i stadshuset Kronan. En utställning om alla människors lika värde med bilder av Elisabeth Ohlson Wallin.”
Förr var det arbetarromantik. Ni vet, alla arbetare var hederliga män, som slet i sitt anletes svett och porträtterades med rena drag och välskapta kroppar. Inga hustrumisshandlare, tjockisar eller suputer där inte. Samtidigt lobotomerades det friskt på Beckomberga och den snälla, goa läkaren skickade mindre lyckligt lottade kvinnor till sterilisering. Allt i socialdemokratisk regi.
Nu är det istället HBTQ som upphöjs till konst och skall pryda de offentliga rummen. Varje tid har sin folkuppfostringsmodell. Då folkets hus och arbetarromantik. Nu kulturhus och Elisabeth Ohlson Wallin.
Vad kostade då spektaklet?
Ja, om vi börjar med fotografen, så omsatte hon 1,8 miljoner kr senaste räkenskapsåret. Av dessa var knappt en halv miljon kr försäljning till offentlig sektor. Alltså skattefinansierat. På en direkt fråga till kommunen om vad deras kostnader för utställningen är, så svarar de:
”Kostanden för utställningen är utställningsersättning till EOW enligt KRO:s riktlinjer, http://www.kro.se/mu-och-avtal – 6 veckor; 27 600 kr (4 600 kr/vecka) Produktion av bilder (alltså att få dem tryckta på duk), ca 45 000 kr.
Ytterst har kommundirektör Magnus Haglund fattat beslut om att genomföra utställningen. Beställningen är därefter gjord av Örnsköldsviks museum och konsthall samt Världsklass Örnsköldsvik.”
Kalaset kostar alltså kommunen 72 600 kr och är beställd av kommundirektör Magnus Haglund. Mellomagnus.
Det är ungefär nettoarbetskraftskostnaden för tre hemtjänstbiträden under en månad.
En gråstarroperation kostar ca 15 000 kr per öga i privat sektor.
Nu kanske någon invänder att ”kommunen omsätter trots allt miljarder, så de här pengarna är en fis i en höststorm”. Det är tekniskt korrekt. Som andel av kommunens totala utgift är kostnaden för utställningen otroligt liten. Men det här är inte det enda exemplet av konstiga prioriteringar kommunen gör. Exemplen kan staplas på varandra, både stora och små. SEKAB, Kusthöjden, Modo hockey, …
Du som läser har säkert erfarenhet av människor som inte kan sköta sin privatekonomi. Alla känner vi åtminstone någon. Och det är på de många små – onödiga – utgifterna vi ser oförmågan hos dessa människor. Frågan som blir hängande i luften är: när kommunen upphandlar fotoutställningar och käkar snittar på Mellosammankomster, hur sköter de då sina grundläggande uppgifter?
Fler inlägg
Covid19-vaccin och “allvarlig biverkning”
Stina Haglund utreds av Migrationsverket
Sossebakelse för 190 miljoner