[Nedan inlägg har varit färdigskrivet ett bra tag och väntat på att publiceras. Nu lägger vi upp det, då dagens gratis-ÖA innehåller en artikel på just detta tema signerad Ulf Häggqvist.]
Allehanda hade i höstas en hyllningsartikel till det nybyggda äldreboendet Rosenbacken uppe på nätsidan. Inga kritiska frågor ställdes. Det är som ett “hemma-hos-reportage”.
Vi har tidigare behandlat medias hantering av Rosenbacken i inlägget “In i dödens väntrum“. Efter att ha läst Allehandas artikel känns det inlägget högst aktuellt fortfarande.
Men vi reagerade nu på en faktaframställning i artikeln. Där skrivs att Rosenbacken har 90 lägenheter och man skriver så här om bemanningen:
“Och Rosenbacken är en relativt storarbetsplats. Förutom 4 enhetschefer arbetar här 78 undersköterskor/vårdare, 6 sjuksköterskor, 10 från daglig verksamheten, 2 handledare, 1 på Träffpunkten, 5 på Örngruppen, 1 lokalvårdare, 9 serviceassistenter, 2 drifttekniker och 3 vaktmästare.”
Det ska nu sägas på en gång att vi inte är experter på äldreomsorg. Men, räkna kan vi ju. Personalstyrkan är alltså totalt 121 personer på 90 lägenheter. Är detta rimligt? 3 vaktmästare – när man redan har 2 drifttekniker…? Men bara en städare? Och 4 enhetschefer; behövs det verkligen en enhetschef per 23 lägenheter? Hur många flerfamiljshus eller kommersiella lokaler (nog så komplicerade i fastighetstekniskt avseende) har 2 drifttekniker och 3 vaktmästare på motsvarande 90 lägenheter? Inga alls. Absolut inga alls.
Behövs verkligen så mycket personal? Kanske det gör det. Kanske inte. Enligt kommunens hemsida är hemtjänstens verksamhet inhyst i Rosenbacken. Har man kanske räknat in hemtjänstens personal i ovan? Men varför skulle man göra det? En sak är i alla fall säker: med en sådan omfattning på personal, så är inte huvudfrågan arbetskraftsförsörjning, utan hur arbetskraften skall försörjas.
Missförstå nu inte detta för kritik mot människorna som arbetar inom äldreomsorgen. Det är det inte. Istället måste insikten bli denna: med sådan standard så kan aldrig kommunen finansiera omsorgsboende med Rosenbackens kvalitet och materiellt höga nivå, till alla som har behov av omsorgsboende. Tillgång kommer alltid att understiga efterfrågan. Vi har alltså väldigt fina äldreboenden, men bara för ett fåtal. Allehandas artikel meddelar:
“På Rosenbacken finns 90 lägenheter och vid starten flyttades ett femtiotal personer över från gamla Rosenborg och Mogården. I slutat av maj var alla lägenheter tagna. Nu står folk i kö för att få en plats på boendet.
– Det gick i rasande fart och det var ett högt tryck i starten, säger Cecilia Wackerberg.”
En ekonom skulle uttrycka det som att efterfrågan överstiger tillgången. På en fri marknad justeras då priset uppåt tills dess att efterfrågan och tillgång möter varandra. Men här finns ingen fri marknad och en sådan vore nog inte heller lämplig. Och då infinner sig frågan: vilka kommuninvånare får nåden att bo på Rosenbacken?
Hur delas de kommunala tjänsterna ut? Det vet du. Om inte den nepotistiska kulturen i Övik – sanktionerad av de flesta politiker i fullmäktige – bryts, så kommer vem du är att avgöra din chans att få ett omsorgsboende. Och om detta inte biter på dig med din egen person som omsorgsbehövande mall, så se din gamla mamma framför dig istället.
Hur mycket kan då behovet av äldreomsorgsboende öka under de närmsta 10 åren?
En uppfattning får vi om vi tittar på demografin. År 2007 så bodde 8643 människor i åldersintervallet 7[69-89 år] i kommunen. Samma årskullar var 10 år senare 4043 till antalet – d.v.s. antalet människor i intervallet [79-99 år] år 2017. Lite löst, om man bortser från in- och utflyttning, kan man säga att 47% levde fortfarande.
Idag är antalet kommuninvånare 9994 i intervallet [69-89 år]. Om samma procentandel av dessa återfinns i kommunen 10 år senare 2027, så kommer de vara 4675 till antalet. En ökning med 632 invånare eller knappt 16%. Lika många fler som det började 1:or i grundskolan i höstas. Men i åldersintervallet [79-99 år]. Eftersom hälsan och förväntad livslängd ökar så kommer förmodligen den numerära ökningen vara ännu större.
Borde inte en dagstidning granska hur verkligheten ser ut och vad det kan komma att betyda i relativt nära framtid? Istället för att göra någon typ av hemma-hos-reportage?
Vi har försökt få svar från kommunen på hur dessa platser delas ut. Det enda svar vi fått är att det krävs beslut från biståndsbedömare. Alltså det rätt självklara att någonstans måste behovet av omsorgsboende styrkas ur medicinsk synvinkel. Men, det förklarar inte hur kön sedan sätts samman. För kom ihåg att det är just kö. Det måste betyda att fler invånare bedömts ha behov av omsorgsboende, än det finns platser. Det sitter alltså gamlen idag med omsorgsboendebehov, men inga platser finns att ge dem. Därför blir det naturligt att fundera över hur den kön förändras om och när en köandes hälsotillstånd försämras och blir sämre än hos personer som befinner sig längre fram i kön. Avancerar personen med sämre hälsa då i kön?
Hela frågeställningen är en riktig politisk bomb. För kom ihåg att allt som rör enskilda medborgares hälsa och gränssnittet mot offentlig sektor, är sekretessbelagt. Det betyder att det är fullständigt omöjligt att granska denna omsorgsboendekö och ställa köplats mot hälsotillstånd. På sin höjd kan man göra mycket svepande och generella anmälningar till IVO (Inspektionen för Vård och Omsorg). Sannolikt skulle de gå direkt i papperskorgen, för hur ska IVO kunna agera på rena misstankar om ett systematiskt beteende, där faktaunderlag helt saknas i anmälan?
Inga ekonomiska resurser finns att bygga ikapp underskottet äldreboendeplatser. I framtiden kommer därför vem du är och vad du varit, att påverka dina chanser att få plats på ett äldreboende. Har du ett brett nätverk är det bingo. Är du en 85-årig ungmö i Bredbyn, utan anhöriga och satt under godmanskap? Finns i sjön. Och ribban för att överhuvudtaget bli biståndsbedömd för att kvala in i kön, kommer att höjas. Tro oss. Någonstans höjs alltid ett pris, så att efterfrågan möter tillgång. I detta fall blir det inte kronor och ören, utan ett moraliskt pris som höjs.
I nästa blogginlägg redogör vi för hur många personer som har särskilt boende i kommunen och hur många som, efter biståndsbedömning, väntar på boende.
Det är nästan alltid upplyftande att läsa inlägg här inne men i just det här fallet så tycker jag att vi hamnar i en sorts återvändsgränd. Vi ska aldrig inbilla oss att kommunen vet bättre än vi. Snarare tvärtom. Kommunen chansar ganska mycket då man tror sig veta vad vi människor behöver. Kommunen består i stort sett av en massa människor som alla har avancerat till graden av sin inkompetens. Goggla på “peters princip” så kanske ni förstår lite mer varför vår kommun med både politiker och tjänstemän ser ut. Och idag så saknar vi tyvärr en stark Elvy som ändå kunde framföra sina idéer och få igenom dom. Vem tror att Per Nyhlén ens skulle lyckas med att införa något ens som vi skulle komma ihåg om 10 år. Kom inte ens på ett enda exempel. SÅ illa är det ställt numera.