13 juli, 2020

Granskning Örnsköldsvik

Socialdemokratiskt vanstyre sedan 1971

Bioraffinaderiet är inget flaggskepp, snarare fata morgana

Tomas Izaias Englund träffar mitt i prick i sista stycket på sin ledartext i Allehandas fradagsblaska:

”Men, nej. Det är nog bättre att citera honom [Emil Källström] själv: ”Det är självklart så att de som ska investera mångmiljardbelopp inte imponeras förrän de ser färdiga resultat. (190304)”

Detsamma kan nog många väljare som investerat sina röster i Centerpartiet säga om den här mandatperioden.

Kanske kan man tillägga att det gäller även mamma kjoltyget i Övik, inte bara i rikspolitiken. What have you done for us lately Anna-Britta Åkerlind?

Nåja. Resten av Englunds text handlar om ”Flaggskepp Bioraffinaderi”. Den febriga drömmen om en cellulosaguldruch i Nolaskogs, tillsynes saluförd av Domsjö Fabrikers VD Lars Winter. Englund uttrycker sig i termer av att flaggskeppet gått på grund.

Frågan är om det överhuvudtaget har funnits något flytetyg som kunnat gå på grund?

Vi påstår utan omsvep att det aldrig varit meningen att det ska bli något Flaggskepp bioraffinaderi. Hela saken är ett bluffkoncept och bakom det står en gammal bekant som beskyddare och marknadsförare. En obehaglig gammal bekant.

Låt oss presentera indicierna.

Den 30 juni 2016 meddelar Processum att deras bioraffinaderiprojekt tilldelas totalt 36 Mkr (!) i forskningsanslag. Pengarna kommer från Vinnova (statlig myndighet), Länsstyrelsen Västernorrland, Region Västerbotten, kommunerna Övik, Sundsvall och Umeå, samt medlemsföretagen i Processum.

Det sista tarvar en förklaring. Processum är ett forskningsbolag som ägs till 60% av institutskoncernen RISE och till 40% av ”Processum intresseförening”. Det senare är det som samlar bl.a.  Öviks lokala cellulosasmeder, men även mindre förståeliga medlemmar som Övik Energi och Brux. Hela medlemslistan finner du här.

RISE är statligt ägt. Därför är det tråkiga och trista sanningen detta: Processum är inte någon snyggt paketerad konstruktion där näringslivet med gemensamma ansträngningar forskar fram framtidens födkrok för Öviks arbetare. Processum kontrolleras av staten och deras anslag kommer till helt förkrossande del från staten och socialdemokratiskt styrda kommuner och regioner.

Vi kan slå fast att vem det nu än var som sydde ihop det där bidragsregnet om 36 Mkr till Processum, måste röra sig som fisken i vattnet både i stat, region och kommun, samt dessutom ha goda kontakter med region Västerbotten och Umeå kommun.

Någon lyckades också med att lura hit f.d. S-partiledaren och statsministern Göran Persson på Bioekonomiriksdag våren 2017. Inte bara han. Även landsbygdsministern Sven-Erik Buscht var här. Vem kan det vara som har sådana kontakter inom S?

Jo, samma person som t.o.m. sitter i Processums styrelse: Elvy Söderström.

Allehanda rapporterar från Bioekonomiriksdagen:

Med start klockan 12.45 sänder vi live och träffar några av deltagarna, däribland förre statsministern Göran Persson och Ö-vikspolitikern Elvy Söderström.”

Över till vad som talar för att det aldrig varit meningen att det ska bli något gigantiskt bioraffinaderi i Övik. Det kanske kan sammanfattas med: av helt enkla och traditionella marknadsekonomiska skäl.

För varenda virkesuppköpare har vetat från start att det inte finns skog nog till de expansionsvolymer som diskuterats. Och Processum själva har återkommande sagt att det är storskaligheten i ett bioraffinaderi som ger ekonomin. Men vad händer när efterfrågan på en bristmarknad ökar? Priset går upp. Så elementärt att en gymnasieelev kan svara på frågan.

Men om ett bioraffinaderi betyder att priset på skogsråvaran går upp, hur kan då Metsä och Domsjö Fabriker vilja ha ett kraftigt statligt subventionerat bioraffinaderi i Övik? Det enkla svaret är förstås att ägarna till dessa fabriker inte vill det. Lars Winter, VD för Domsjö Fabriker, är en man med en synnerligen kluven tunga. Hans indiska ägare låter honom prata – inte göra – så länge de tror att deras VD fortsatt har sådana fina kontakter och förbindelser med socialisterna som styr i den märkliga kommunen och regionen i detta glest befolkade och nära nog subarktiska område. Indierna vet förstås att kommunstyret köpte Hörneborgs hamn och några ointressanta bolag till, för 220 Mkr av de förra ägarna till Domsjö Fabriker, för att förhindra en konkurs. Det vet också att lokal massmedia inte granskade saken just alls värt namnet. En VD med goda kontakter med sådana galna och misshushållande socialister i det politiska styret, måste man förstås vårda.

Vi har nyligen tagit del av en mycket intressant utredning utförd av externa konsulter. Den rör Öviks hamnar och är beställd av Öviks Hamn och Logistik (helägt kommunbolag). Utredningen är gjord 2016 och där återfinns följande passage:

”Dfab [Domsjö Fabriker], som sedan 2011 ägs av den indiska företagsgruppen Aditya Birla, har omfattande expansionsplaner och kan komma att upp till tredubbla sina produktionsvolymer. Eftersom de regionala tillgångarna på råvara (massaved m.m.) redan är fullt utnyttjade måste i princip hela ökningen av råvaruintaget ske genom import och då i huvudsak över kaj.”

Läs det stycket igen och tänk på att det är skrivet 2016. Flaggskepp Bioraffinaderi? Yeah, right.

Så här ser Processums styrelse:

Skärmbild från 2019-03-10 08-27-27

Elvy Söderström, Lars Winter från Domsjö Fabriker, representanter från SCA och Metsä.  Vill Metsä ha bioraffinaderi och därmed ökade råvarupriser och försämrad råvarutillgång? Nej.

Men SCA då? De har visserligen egna fabriker, men de äger också förskräckligt mycket skog. En hint om att SCA inte har trott på något statsunderstött Flaggskepp, får man när man betänker detta: SCA är i full färd med att realisera sitt eget bioraffinaderi.

Jo, det är sant. Läs mer här. SCA har investerat 50 Mkr i en pilotanläggning i Obbola och nu har man långt gångna planer på att skala upp i Östrand i Timrå.

Över till frågan varför då Elvy Söderström har drivit saken?

Makten före allt. Till vilket pris som helst. 

Flaggskeppet har blott varit en hägring som presenterats de mer lättlurade sosseväljarna i Öviks kommun. Det stora flertalet alltså. Ett sätt att få väldigt många väljare att tro att nu har S häng på brukens bruk. Arbetsplatsen som skall frälsa oss alla. Nu blir platt-TV, utlandssemester och 4WD allas egendom. Ny skoter till grabben och jäntan får börja på ridskola.

Denna hägring presenterades i god tid till valet 2018 och förväntningarna byggdes upp gradvis och i precis lagom takt. Nu är valet över. S sitter kvar. C är grundlurade som de korkskallar de är. Och flaggskeppet kan dödas och begravas. Folkminnet är kort.

 

 

 

Betygsätt artikeln

Klicka för att betygsätta

Average rating 0 / 5. Vote count: 0

Bli först att betygsätta

error

Gillar du bloggen? Följ och dela!