Ack Kramfors

Utan tvivel är det lätt att ironisera över en polischef som liknar den egna kommunen vid Bullerbyn i kriminalstatistiskt avseende. En våldtäkt, ett mord eller hemtjänststöld omkullkastar raskt liknelsen och förvandlar dess upphovsman till tacksam måltavla för breda folklagers projicerade ilska.

Ilska över, inte i första hand tillståndet, utan utvecklingen. Samhället rör sig med fart och riktning. Tillräckligt många känner att riktningen är fel. Möjligen är man oense om farten.

För oss som akivt anklagar sittande styre för utvecklingen och vill att de ska lida politiskt ont, är det frestande att beskriva tillståndet i alltför obehagliga färger. Men risken är att man då spolar ut barnet med badvattnet. Hellre än att stimulera till förändring, främjar man exodus.

I intervallets ena ände Bullerbyn, i det andra en dystopisk framtid som mest minner om brinnande förorter. Någonstans däremellan befinner vi oss. Hur göra det tydligt vad vi riskerar att förlora och vilken väg kommunen mycket väl kan komma att ta?

Genom att betrakta Kramfors.

Nej, det är ingen lustifikation. Kramfors kommun illustrerar mycket väl vad som ligger i vågskålen.

Betydande delar av befolkningen valde att lämna kommunen. De kom inte tillbaka. Och de lämnar fortfarande. Befolkningsmängden är i fritt fall sedan minst 50 år.

Socialdemokratin har barrikaderat sig bakom skotten i Ådalen. Kommunens alla problem beror på att inte tillräckligt många är socialdemokrater och att de socialdemokratiska lösningarna inte implemeterats nog. Kommunens vänsterintellektuella har själva förfallet som livgivande näring. Den socioekonomiska spiralen nedåt väcker ånyo fördelningspolitisk retorik till liv, men denna gång är det inte storpotäter som sugit ut arbetarklassen. Man söker desperat nya fiender (social dumpning, någon?). Allt är andras fel. Själva de fibrer som håller ihop ett samhälle har slitits av.

Nå, nog om det. Låt oss titta på fakta i målet. Nedan diagram visar befolkningsmängdens utveckling i Kramfors under perioden 1968-2018.

Man har förlorat över en tredjedel och närmar sig en halvering av invånarantalet. Som jämförelse har Övik minskat ungefär 7%.

Barnafödandet ser lika illa ut:

Siffrorna är tagna från Statistiska Centralbyrån.

Men tydligast blir skillnaden kommunerna emellan när man dyker ned i den nyss publicerade undersökningen ”Trygghet och säkerhet 2019”.

Antalet anmälda stöld- och tillgreppsbrott i Kramfors var 42,6 per tusen invånare. Den enda kommun som ligger högre i Norrland är Gävle, som har runt 100 000 invånare och fullt utvecklade s.k. utanförskapsområden. (”Norrland” används här i strikt geografisk mening – man kan förstås diskutera huruvida Gävle hör dit).

För Övik var samma siffra 21,5. Lägst i landet låg Pajala. Visserligen lär stölder bli färre per capita med minskande kommunstorlek och framförallt ökande glesbygdhet, så Pajala kanske inte är så intressant.

Antalet utvecklade bränder i byggnad per tusen invånare var 1,44. Det är högst i landet. Norrlandskommuner dominerar helt listans övre del, när kommunerna sorteras i storleksordning. Inte så konstigt, då ved- och pelletseldning torde förklara en stor del av bränderna. Men man kan tro att invånarnas ekonomi och framtidstro påverkar investeringsviljan i modernare och säkrare värmeanläggningar och kanske brandskydd i allmänhet. Liksom det lär finnas en generell korrelation mellan fastighetsunderhåll och brand. I Övik är samma siffra 0,58. I Bräcke och Vännäs 0,57.

Den viktigaste förklaringen är nog ändå att det brinner även när befolkningen flytt: bränderna per hus kanske inte är så uppseendeväckande, men formelns nämnare består av människor, inte byggnader. När de folkbokförda lämnar, så stiger bränderna per capita.

Antalet anmälda våldsbrott per tusen invånare var 12,9 i Kramfors och 6,9 i Övik. I Hammarö, en liten kommun som gränsar till Karlstad i Värmland, var denna siffra 3,1.

I Järfälla kommun i Stockholm anmäldes 10,5 våldsbrott per tusen invånare, vilket är lägre än i Kramfors. Stöld- och tillgreppsbrotten är dock fler, med 56,8 mot Kramfors 42,6. Betänker man att det lär föreligga en enorm skillnad i tillgängliga verksamheter att göra inbrott i, såväl som sammanhang att stjäla i, så är skillnaden uppseendeväckande liten.

Det är detta man ska frukta. Avfolkning, socialt och kulturellt förfall. Bittra vänsterpolitiker som har socialismens kapitala misslyckande framför fötterna, men står fast surrade vid en ideologisk mast och profiterar politiskt på själva det elände de ansvarar för att ha skapat.

Spara PDFSkriv ut