Eftersom nedan text kan framkalla obehag hos en del läsare – p.g.a. syntetiskt språk, plattityder och bondfångerikaraktär – vill vi noga påpeka att den inte är skriven av oss. Vi förklarar varifrån texten är tagen i slutet av inlägget.
”Rickard huttrar till och han fryser när han kliver ur bilen, han börjar bli hungrig för det var ett tag sedan han hade ätit lunch. Jag kanske hinner äta något medan jag väntar på att Kalle ska bli klar med sin breakdancelektion, tänker han. Rickard börjar gå mot den övre ingången till Vasaparken och värmen slår mot honom när han öppnar ytterdörren. Han borstar av sig snön och möts av vänliga leenden när han ställer sig sist i kön till caféet.
Kalle, min yngste son, är den som hållit mig vaken mest av alla mina tre barn, tänker Rickard. Kalle har haft svårt att hitta något att trivas med, svårt att komma in i gruppen och att hitta vänner som han känner sig trygg med. Han har alltid gillat rörelse men trots att jag uppmuntrat ho- nom flera gånger och försökt få honom att aktivera sig i något efter sko- lan så har han aldrig fastnat. Det var först när Vasaparken slog upp sina dörrar och erbjöd alla barn och ungdomar i staden en plats att själva få skapa, som han på riktigt kände sig hemma. Kalle har berättat att han för första gången känner sig delaktig och lyssnad till, som att hans åsik- ter faktiskt räknas. Och även om det hugger till i hjärtat när Kalle sätter ord på det jag redan har förstått känner jag en värme i mig, äntligen har han hittat rätt. Rickard känner hur han börjar slappna av och att hans leende blir mer naturligt. Oj, det är redan min tur att beställa, tänker Rickard och lyfter handen för att peka på det han vill ha.
Det är verkligen mycket att göra och det är många som vill äta hos oss idag, tänker Samir när han står i kassan till caféet. Våra kända peppar- mackor har verkligen varit populära och Sara i köket får arbeta hårt för att hinna med. Det är bara roligt att det är mycket folk i rörelse i Vasap- arken och Café UH har en bra placering.
Jag gillar verkligen att möta andra människor och det är så spännande att få träffa många olika personer på samma plats. Det pirrar till i ma- gen på Samir och han känner sig glad att han bara jobbar några timmar
till. Efter jobbet ska han möta upp sina vänner för att sedan gå på kon- sert med bandet Askh, något han har sett fram mot väldigt länge.
Han har i flera år drömt om att få se bandet spela live, men har aldrig haft möjlighet att åka till de storstäder som de annars uppträder i. Ban- det har faktiskt i en intervju sagt att de skulle vilja spela i Örnsköldsvik men att det inte har funnits en scen som har fungerat för dem. När Vas- aparken annonserade att Askh skulle komma till staden var Samir bland de första att boka biljetter till sig och sina vänner. Han längtar så mycket och just nu känns det som att tiden sniglar sig fram. Han tittar in i caféet och ser välbekanta glada ansikten och han ler stort när han tänker på vad kvällen ska erbjuda.
Ana tar en tugga av pepparmackan som hon nyss beställde och börjar med snabba steg gå ner mot lokalen där hon snart ska hålla i en musik- lektion. Hon är lite nervös, det blir hon alltid när hon ska hålla en ny kurs och dagens jazzlektion är något av en utmaning.
Den här mackan är verkligen god och värd att vänta på hinner hon tänka innan hon stannar upp mitt i steget. Hon har kommit fram till fo- ajétrappan som knyter samman den äldre byggnaden med den nya Black Boxen och blir alldeles mållös. Mitt i trappan står det en ensam musiker som spelar gitarr och sjunger med den mjukaste rösten.
Ana är som förstenad och hon kan inte förmå sig att gå därifrån. Det är så vackert tänker hon och känner sig upprymd när hon tänker på alla de möjligheter som har öppnats upp tack vare Vasaparken. Eftersom hon tidigare under dagen hade pratat med Vasaparkens samordnings- ansvarig visste Ana att det inte var några andra publika aktiviteter pla- nerade under dagen, förutom den stora konserten på kvällen.
Att vem som helst spontant kan uppträda i foajén gör henne lycklig. Tänk att det finns möjligheter att få testa sina kunskaper mot en publik. Vilken dröm, tänker hon när hon sakta börjar gå ner för trappan. Hen- nes ögon möter en äldre kvinnas som står med rullator och som
drömmande tittar mot det som utspelar sig i trappan. De ler mot varandra i samförstånd.
Så otroligt vackert, viskar Gun till kvinnan som går förbi henne där hon står med sin rullator. Jag ska aldrig mer klaga på ungdomen säger hon lite högre än hon tänkt sig och blir generad. Hon känner igen flickan som uppträder, hon bor på våningsplanen under henne och Gun har alltid tyckt att flickan var lite av en udda fågel men som nu har lyckats förtrollat hela foajén.
Gun har alltid sett sig själv som en aktiv kvinna med mycket energi och hon gillar när saker händer runt omkring henne. Men för ett tag sedan var det som att hon tappade livsglädjen och hon kände sig ensam, hon ville inte störa sina barn eller barnbarn och hade svårt att hitta vänner att umgås med. När Vasaparken gick ut med att det även skulle finnas ett trygghetsboende där fokus låg på den sociala samvaron kände hon direkt att det var hit hon skulle flytta. Det tog inte lång tid innan hon hade gjort nya bekantskaper, och mycket tack vare trygghetsvärden har hon hittat nya roliga aktiviteter att sysselsätta sig med tillsammans med andra i hennes ålder.
Idag hade de trotsat kylan och snön för att ta en promenad ner till ham- nen i hopp om att fånga några av vinterns få soltimmar. Det var på vägen tillbaka som Gun stannade kvar i foajén för att värma sig och hämta andan efter att ha promenerat med rullatorn i snön. Nu känner Gun hur värmen sprider sig i kroppen och hon är tagen av det som utspelar sig framför henne. Hon sneglar lite snabbt på klockan och tänker att hon hinner njuta av musiken några minuter till innan han kommer. En rörelse vid dörren till samlingslokalerna får henne att reagera.
Men där är du ju Kalle, kom nu går vi och möter din pappa, säger Gun och hennes leende blir större när hon ser sitt älskade barnbarn komma mot henne med ögon som lyser av glädje.
En bra dag sker i Vasaparken.”
Hur detta totala haveri kunnat komma så här långt, är en gåta.
”Vasaparken” är det namn som givits åt kulturhusprojektet och ovan text är tagen från en ”förstudierapport” som lades fram för kommunstyrelsen före jul. Texten inleder hela rapporten, som totalt är 41 sidor lång och författad av en styrgrupp. Dess sammansättning är:
Lars Österlund (Övikshem) (ordförande i styrgruppen), Carina Eriksson (Övikshem), Camilla Asplund (Övikshem), Björn Hellholm (EFS), Andreas Rastbäck (EFS), Johan Olsson (EFS), Anna-Karin Ericsson (Rodret), Magnus Haglund (Örnsköldsviks kommun) och Carina Edblad (Örnsköldsviks kommun).
Texten har ett språk värdigt en porrnovell eller en internationell vårdkoncerns säljmaterial. Den har förstås inte ett dugg att göra med en seriös hantering av skattebetalarnas investeringsmedel eller kulturpolitik. Likt porrnovellen förmedlar en fantasi till de som något väsentligt i sina liv saknar, gör denna text samma sak. Dess omsorg om kulturen, är samma som den vårdkoncernen uppvisar sina kunder.
Vi har alltså ett projekt, där en befintlig fastighet skall byggas ihop i suterräng med en nybyggnad. Café UH ges en särställning och i den befintliga fastigheten skall inredas bostäder. Bakom det hela ställs kommunen, allmännyttiga Övikshem och en missionsrörelse som vill ”…se människor och samhällen förvandlade av Jesus”. Som kronan på verket kallar man det hela för en ”park”.
Hur detta totala haveri kunnat komma så här långt, är en gåta. De inblandade parterna är oförståeliga. Allmännyttans uppdrag är inte kulturhusproduktion. Kommunangelägenheter skall inte fusioneras med Svenska Kyrkans verksamhet. När en kommun bygger så skall man eftersträva kostnadseffektiva och rimliga lösningar. Enskilda verksamheter, likt Café UH, skall inte gynnas. Bostäder har inget med kulturhus att göra.
Och som vi tidigare resonerat kring vid flera tillfällen: kulturhuset är en kommunalisering av kulturlivet och utgör skattefinansierad, illojal konkurrens med redan etablerade verksamheter i form av allt från kyrkor till caféer, restauranger och andra anläggningar.
Av textinnehållet skönjer jag lukten av “Your Will”, dvs Stina Haglund, hustru till kommundirektör Magnus Haglund. Hur mycket hon kommer att kräva i ersättning för detta trams återstår att se. Faktura kommer nog inom kort. Att betalas av oss skattebetalare.
Kultur blandningen är nu dessutom total och fullständigt lyckad. Integrationen av nysvenskarna fulländad. Rickard och Kalle representerar svenskarna, dvs numera kallade svennarna, troligen inflyttade från Hemling på grund av arbetsbrist och nedlagd skola, nedlagd butik och bensinmack.
Ana i berättelsen har ett okänt ursprung, kanske från något mellaöstern land, landet Någonstansbortifrån och Samir har funnit sin givna roll som köksanställd. Att servera. Och gamla skolfröken Gun, ursvenskan som hyst tvivel om invandringen och de problem och kostnader runt detta, för att inte tala om alla skattehöjningar för att finansiera detta groteska projekt, har nu ändrat ståndpunkt rörande allt, inklusive det invandrade folk och kostnaderna för att försörja dessa.
Ja, idag ler äntligen lyckans sol över Örnsköldsvik. Tack vare detta samverkansprojekt!