Så här mobiliseras SSU i Övik för att ge gloria till regionstyret

Igår fick SSU sin 10:e insändare publicerad i Örnsköldsviks Allehanda, sedan vi började föra bok den 12:e oktober 2018. Flera av alstren har titulerats “debattartikel” och förts in i fredagens gratistidning som når kommunens samtliga hushåll.

Årstakten publicerade SSU-insändare i Allehanda ligger nu på ca 43 st/år. Nästan en per vecka.

Vad handlar då insändaren om? Ungas psykiska ohälsa. SSU har fyra önskemål om insatser och åtgärder på området. Ämnet är inte valt av en slump. Två dagar tidigare så publicerades en “debattartikel” i Allehanda där regionens S+M+L-majoritetstyre, med f.d. kommunalrådet och Övikssossen Glenn Nordlund i spetsen, presenterade sin politik för mandatperioden.

Två prioriteringar görs: multisjuka äldre och unga med psykisk ohälsa.

Först kommer Glenn Nordlund med regionutspel om ungas psykiska ohälsa. Strax därefter vittnar SSU om just ungas psykiska ohälsa. Naturligtvis ägnat att ge stöd åt Glenns politiska prioritering, men utan att referera just till regionutspelet.

Nu är inte regionpolitik ett ämne bloggen egentligen ska ägna sig åt, men vi kan inte låta bli att fundera på varför regionstyret vill “prioritera multisjuka äldre och unga med psykisk ohälsa”. Nyckelordet är “samordning”, med sin synonym “koordinera”. Det är politikerspråk. Översatt till ett språk som sotare, hjullastarförare, hemtjänstpersonal och andra i de lägre stånden förstår, blir det “besparingar” eller “nyttja befintliga resurser mer effektivt”. Inga pengar behöver skjutas till. Scenkonstbolagets dansgrupp Norrdans kan alltså fortsätta tillgodose den västernorrländska kulturelitens efterfrågan på offentligt producerade piruetter. Bokstavligen.

Att prioriteringen av unga med psykisk ohälsa också är en flirt med förstagångsväljare, är inte heller svårt att förstå.

Som vanligt blir också SSU Örnsköldsviks ordförande Emil Nordfjell personlig i insändaren:

“Det gör ont. För vi vet hur det känns. Vi har själva erfarenheter av psykisk ohälsa. Precis som många av våra vänner. Alla känner någon.”

Det gör ont när knoppar brister. Tyvärr slutar det inte att göra ont, bara för att man blir vuxen. Tvärtom. Och ingen socialförsäkring eller offentlig sjukvårdsförsäkring i världen botar sorg, olycklig kärlek eller tungsinne skapat av förslösade år. Man vänjer sig, står ut, finner glädje igen eller ibland. Eller så går man under. En del finner ro i botten på en flaska. Andra trillar framför ett tåg, trots – eller just på grund av – välfärdssamhällets oändliga omhändertagande. Betydligt fattigare samhällen än vårt kan uppvisa psykiskt friskare invånare och lägre självmordsfrekvens. Skänker socialdemokratin människor lycka?

Och hur tusan kan man skriva en seriöst menad insändare om ungas psykiska ohälsa, med ambition att saluföra problemavhjälpande åtgärder, utan att nämna ordet “föräldrar” en enda gång? I den socialdemokratiska tankefiguren finns inget civilsamhälle. Däremot kan SSU efterfråga “Snabbt stöd i mobilen”. Ska man ta det på allvar? Går det att ta på allvar? Vi drar på smilbanden när vi blundar och ser “jourhavande psykolog – free by care of Örnsköldsvik municipality” i app store. Men smilet stelnar när vi tänker att det är framtiden som säljer budskapet.

Samtidigt hanteras gamla människors dödsångest på omsorgsboendena med psykofarmaka.